Att gå från att vara mitt uppe i livet till att behöva dra i nödbromsen gav mig en rejäl tankeställare. Helt plötsligt visste jag inte längre om jag skulle få vakna upp till att se morgondagens ljus. 

 

En av de största läxorna jag lärt mig genom denna fortfarande pågående progress är att vara här och nu. Det fanns inte i min värld tidigare. Jag var alltid ett halvår frammåt och kunde inte vara närvarande i stunden. Mest var detta en energitjuv utan dess like då det både oroande och stressade mig undermedvetet. Jag har fått släppa alla framtidsplaner och drömmar för nu och det jag istället försöker göra att sätta upp små delmål. Typ checkpoints. 

 

Kan knappt greppa att jag varit med om detta och att jag tog mig igenom det. Att gå på cellgifter kan kännas som en evighet emellanåt. Det är en smärtsam process som tvingar en att leva minut för minut. Jag bär med mig detta in i min nya framtid och jag kommer aldrig att glömma vart jag varit. 

 

I dag har jag börjat rodda i saker jag inte riktigt orkat eller tidigare varit redo för att ta tag i. Som att göra en utredning för att kolla status på äggstockarna och utreda sköldkörteln. Jag är dessutom nu väldigt nära att kunna börja arbetsträna - vilket känns alldeles underbart. Tyvärr verkar jag inte få med mig försäkringskassan på det tåget (CHOCKER) så jag får gå min egen väg. 

 

Att kastas ut i samhället med det här bagaget är inte det enklaste. Mitt motto sedan jag blev sjuk har varit "skynda långsamt". Jag har ingen aning om vad som ligger i framtiden - det enda jag önskar mig är hälsa och välmående. Resten får lösa sig längsmed vägen. Just nu är jag bara så tacksam för att få vara kvar på jorden.