Det har och är ännu en lång resa. Men visst är det mäktigt att nu ha varit cancerfri i två hela år? Det är en milstolpe utan dess like. Nu ökar chanserna till ett långt liv sakta men säkert. De första två-tre åren löper man störst risk för återfall och nu är den värsta tiden över. 

 

Men det är inte helt lätt att andas ut. Det finns inga garantier för något men den här gången tänker jag sätta mitt mindset efter statistiken. Så tacksam, så glad. Så varm och avslappnad. Jag har ju än en gång kraschat efter sommarens alla kriser. Kroppen gav helt enkelt upp efter all sorg kändes det som. Soffan har varit min trogne följslagare de senaste fyra månaderna sorgligt nog. Att kroppen reagerar på stress kan dröja vilket det gjorde för mig. Jag försköt den ännu en gång och det resulterade i ryggproblem, akne, håravfall och blåsor i hela munnen. Nu har jag medicin som jag tar när jag blir för stressad och fokuserar helt på att få så mycket sömn och återhämtning som möjligt.

 

Jag har skrattat så mycket jag kunnat och gått ut i skogen på långa promenader. Badat långa varma härliga bad och omslutit mig av energigivande människor. Jag försöker ställa om mig på att vintern och mörkret nu är påväg. Det brukar vara extra tufft för mig på vinterhalvåret, avsaknaden av sol och kylan som gärna påverkar mitt mående. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade till julen. Älskade december! 

 

Nu blickar vi än en gång framåt. Jag har bara en önskan nu och det är att kunna återhämta mig snabbt. Längtar så efter vardagliga ting som att ha en arbetsplats att gå till varje dag. Ja, det enkla lilla kan man säga. 

 

Nu är även min gamla frisyr så gott som tillbaka och jag njuter varje gång jag ser mig i spegeln. Helt plötslig är det som att ingenting har hänt? Den som inte känner mig skulle aldrig kunna ana min historia. Nu kan jag sätta upp håret med klämmor och toffsar igen. Det är så sjukt underbart.