I skuggan av cancern

Jag vill och jag behöver prata om tiden efter cancern. 
 
Man känner sig nästan som en person med en diagnos. Veckorna, dagarna, timmarna - ja de kan slå över från gott till ont på kort tid och såklart tvärtom. Livet just nu är antingen svart eller vitt.
 
Att få läka i sin egen takt är otroligt viktigt. Utan att bli förminskad eller ifrågasatt. Kanske är det bara min egen demon som får mig att känna mig så. Samtidigt får man höra att försäkringskassan "de har minsann blivit mycket strängare". Förlåt men jag hade CANCER. En sjukdom som ägde mig i nio månader (säkerligen mycket längre än så, men från driagnos till behandlingens slut). Förväntas jag verkligen läka på två månader? Ironin i detta är att spåren av cellgifterna fortfarande härjar i min kropp. Jag menar, i Sex and the City får Carrie förklarat för sig att "The time it will take you to get over your relationship is equal to the total time you spent together". Alltså borde min återämtningsprocess FÅ vara minst lika lång som den tiden jag var "sjuk" på. Eller gäller denna regel bara krossade hjärtan? You get the point..
 
Fötterna kan fortfarande värka. Jag har svårt att hämta andan om jag går i rask takt. Vissa dagar är det en kamp att ta sig ur sängen. Igår var jag uppe med tuppen, klockan sju, bakade, städade, lagade mat och gick en promenad. I dag kommer inte att vara en sådan dag. I dag är en dag då jag kliver upp klockan 10.30, en dag då hjärtat slår dubbla slag och tröttheten är påtaglig. 
 
Sen ska även själen, hjärtat och hjärnan få läka också. Det är så otroligt mycket mer än en fysisk återhämtning. Jag har fått många fina dagar, dagar då jag känner mig som Johanna igen. Men dessvärre även många tunga dagar. Kan inte planera långsiktigt och kan bara svara "kanske" på olika aktiviteter. Allting handlar om dagsformen.
 
Men jag börjar sagta men säkert känna mig lycklig igen. Framtidsdrömmar kryper sakta men säkert fram. Jag är hoppfull, det är jag. 
 
Just det. Nu har jag köpt gym- och simkort! Hoppas verkligen att kunna sätta igång snart. Så otroligt tacksam över att Ung Cancer bekostade mig detta. Jag har dessutom börjat med LCHF. Alltid varit skeptisk. Men jag måste bli av med mitt sockerberoende. Man tänker ett extra varv när man drabbats av cancer. På LCHF blir jag förhoppningsvis sockerfri, tappar de där extrakilona jag gick upp under behandligen och slipper gå runt hungrig. 
 
Ibland ligger du före, ibland efter. Med små små steg tågar jag framåt. 
 
Bröstcancer - Mastektomi - Post chemo - cancerbaksmälla - cellgifter - cytostatika - trippelnegativ

Var allting bara på låtsas?

På senaste tiden har jag varken gråtit eller grubblat särskilt mycket. Jag har haft fullt fokus på att ta mig framåt och försöker att stänga av när det blir för mycket cancerprat.
 
Men de senaste dagarna har en oro lindat sig runt mitt sinne. Jag har börjat bearbeta det som faktiskt hände mig. Det overkliga som aldrig kunde hända. Trots att jag fick den där sjukdomen man bara läser om så kan jag inte låta bli att falla tillbaka i "det händer inte mig"-tankarna. Kroppets försvar har ännu en gång visat sin bästa (eller sämsta) sida. Jag har förskjutit den verklighet som nyligen var och hur mycket den faktiskt kostade mig. 
 
Det är svårt att omfanmna en sådan tuff sanning. Jag föredrar i det här fallet alternativa sanningar. Sånna som tölpen Donald Trump använder sig av. Det är inte förens vi förlorar någon som vi verkligen förstår hur skört livet är och hur förskräckligt det faktiskt kan vara. Och visst fanns det en kort tid då alla runt mig trodde det, att jag inte skulle överleva. Sen kom all fakta och information om min situation och då var det många som andades ut. 
 
Vänner, bekanta och främlingar kan komma fram till mig och berätta att jag har förändrat deras liv med mitt livsöde som jag tidigt bestämde mig för att dela med mig av till precis allt och alla, på gott och ont.
 
Men jag ställer mig frågan, om inte ens jag själv har förändrats av detta, hur kan då de ha det? Jag vet inte ens vad jag vill med att skriva detta. Varför uppmana människor till att leva i skräck och oro? För trots att hemskheter händer så kan även mirakel ske. Det är det som gör livet så vackert och får oss att tåga vidare. 
 
Jag hade målat upp en bild om hur stark och välvillig jag skulle vara vid den här tidpunkten. Jag skulle dessutom helt ha gett upp socker, laktos, gluten och kött. Jag skulle ha gått ner mina 15 kilo som jag gått upp och jag skulle vara den optimala Instagram-hjälten som man kunde vända sig till för lite "vardagspepp". 
 
Kanske har jag förädrats mer än vad jag tror. Kanske är jag inte lika orolig och stressad längre över meningslösa saker? Kanske uppskattar jag de bra dagarna lite mer? Kansken bär jag mig själv på ett annat sätt nu? 
 
Imorgon ska jag åka på rehabiliteringsläger tillsammans med andra cancerdrabbade under 30 år. Det är med en skräckblandad förtjusning jag åker. Första gången jag ensam lämnar min trygga bubbla efter den här perioden för att leva i en ny miljö långt hemifrån med helt nya människor. Samtidigt pirrar det lite i magen då jag för första gången får möta människor i min ålder som sitter i samma båt som jag. Nu är det dags att ställa demonerna mot väggen, riva upp alla sår och försöka sy igen dom. För framåt, det ska jag bara. 
 
 
 
 
 
 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Rehabilitering - Ung Cancer - cancerbaksmälla - cellgifter - trippelnegativ

Post chemo

Det har gått en tid sedan jag sist skrev här vilket jag tycker är ett relativt positivt tecken. Det betyder att cancer inte längre präglar mitt liv 24/7. 
Med det sagt (vill vara väldigt tydlig) så är psyket och kroppen långt ifrån färdigläkt. Men med små, små steg tågar jag framåt mot bättre tider. Att dessutom solen och våren tittar fram i takt med mitt tillfrisknande är ett stort plus. Solens strålar sänder mig positiva vibbar och motiverar mig på många plan.
 
Fem veckor har nu gått sedan sista dosen och känslan av att få behålla håret, kunna sminka sig och orka med långpromenader är för ljuvligt. Men dygnen kan fortfarande vända till det värre och det är inte helt ovanligt att jag gråter en skvätt mellan varven. Kvällarna och nätterna är tuffa, jag vaknar vanligtvis flera gånger och undrar om den senaste tiden bara var en mardröm. 
Intensiva stunder med mycket människor kan helt suga musten ur mig och orken är långt ifrån vad den en gång var. Hjärtat kan börja rusa i större folkmassor och därför försöker jag hålla mig till skogen och landet där jag får själaro. 
 
Jag har också fått tid för reflektion och nästan blivit manisk när det kommer till att "leta" knölar. Vid ett tillfälle hade jag fått en ganska stor knöl i ljumsken, den skräcken som infann sin var obeskrivlig. Min sambo fick lämna jobbet och min mamma plugget för att åka hem och trösta en otrösligt dotter och flickvän. Självklart var detta "bara" en innåtväxande finne. Det är svårt att förklara den här typen av rädsla som man känner. Det är en tortyr i sig att behöva kollapsa för minsta lilla avvikande grej som dyker upp på kroppen. 
 
Ibland får man helt enkelt luta sig tillbaka och acceptera att det jag gått igenom har satt sina spår. Det jag har fått gå igenom ska ingen människa ska behöva utsättas för. Men jag försöker att inte vara bitter och se bakåt. Dock är det svårt att radera sorgen och oron som förföljer mig. 
 
Den 20 april ska jag få åka på rehabiliteringsläger med Ung Cancer (världens bästa organisation). Det blir en långhelg ute på Brännö i Göteborgs skärgård, en otroligt efterlängtad rehabiliteringshelg som jag hoppas ska ge mig massa positivitet men framförallt nya redskap och verktyg för att hantera den mentala stressen.
 
Jag har stora förhoppningar på att snart kunna gå och införskaffa mig ett gymkort. Har säkert gått upp minst 10 kilo under den här tuffa tiden, men vad gör väll det? Nu vill jag hålla mig i form så jag förhoppningsvis också kan hålla cancern lite längre bort. Men jag stressar inte med något, kroppen får ta sin tid. Det kommer. 
 
 


Bröstcancer - Post chemo - Rehabilitering - Ung Cancer - cancer - cellgifter - trippelnegativ