Som att vakna ur en dröm

Mitt inlägg om försäkringskassan fick spridning och jag har både varit med i tv-intervju med SVT och i Expressen. Men någonstans i allt det här så sköljer en "ny(gammal)" kris över mig.
 
För tiden rullar på och jag funderar över vad det var som egentligen hände. Hur kunde det bli såhär? Och när det blev såhär, hur kunde då samhället svika mig? Jag har vaknat upp ur mardrömmen. Förlorat så otroligt mycket på kuppen.
 
Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Så i dag har jag mest bara gråtit. För det finns så mycket sorg laddat i allt. Jag pratade med ännu en myndighet i dag och brast ut i gråt när jag insåg att jag kanske måste vända mig till soc. Jag. En akademiker. Världsvan. Alltid klarat sig själv. Aldrig varit arbetslös. 
 
Nu ska allt bara ut. För just i dag mår jag pyton. Jag orkar inte stå uppsträckt och stark varje dag. Men jag förväntas göra det. Jag skiter i era sympatier - för jag är i er värld den där personen som man bara läser om, hör om. "Så himla tråkigt för Johanna". 
 
Folk har slutat fråga hur jag mår. Jag är inte lika attraktiv nu när jag inte går på behandlingar längre. Nu när håret har växt ut och jag orkar mer. Men tiden står fortfarande stilla för mig. Jag har blivit en ailen. Hamnat utanför. Känner inte samma band till "normala" människor längre. 
 
Jag kan känna hur världen runt mig står med sina fördomsfulla glasögon och stirrar på mig från topp till tå. Cancer, du överlevde - vad är grejen?
 
Medans jag utreder min fertilitet, testar en passande bröstprotes, våndas över om jag någonsin kommer kunna jobba med min utbilding igen, brottas med myndigheter för att slippa bli utförsäkrad (vilket jag just nu har blivit), inte längre får på mig mina gamla kläder pga övervikt, kollapsar i rädsla för återfall och slås ut totalt av minsta infektion i kroppen. Så undrar jag vad som är det värsta som hänt just dig i dag? Missade du en klipptid? Blev du försenad till jobbet? Åkte du på magsjuka? Man får ha vardagsproblem. Jag saknar mina. Men jag kan inte låta bli att känna mig så brutalt bitter. Och så trött på okunskap - fastän jag så tydligt jag bara kan sprider ut den. 
 
Jag är så trött på att behöva vara så jävla tacksam. Det är halleluja hit och dit. Men det går så mycket djupare än så. I dag är en sådan dag. Det får vara så. Imorgon kommer en bättre. Men just nu ska känslorna ut.
 
Biverkningar - cancerbaksmälla - trippelnegativ

Nya krafttag

Under fredagen träffade jag min onkolog för att diskutera min sjukskrivning och välmående. Det har varit en liten nedförsbacke den senaste månaden, både på gott och ont. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det svårt att hålla isär vad som är symptom på en cancersjukdom kontra "normala" vardagssjukdomar.
 
Som ni kanske har blivit införstådda med så är varje småsak, såsom en isittande huvudvärk eller magont ett litet dödsbesked på nytt. Man tappar helt känsla för vad som är normalt när rädslan för spridning eller återfall tar över tankarna.
Man känner och klämmer lite överallt på kroppen. Ibland kan jag vara rädd för att klia mig på vissa ställen i rädsla för att råka snudda en ny knöl. Jag är verkligen vettskrämd över att leva i denna kropp som jag en gång hyllat så högt. 
 
Det värmer gott i hjärtat och själen på både mig och min sambo när onkologen återigen understryker att jag blivit "botad". Är frisk. Hel (fast ändå halv). Jag tar till mig varenda ord. Men vi var alla överens om att själen fortfarande har en hel del att reda ut, så jag jag nickade förståndigt när onkologen föreslog att psykiatrin kanske skulle få "ta över".  
 
Ser fram emot att påbörja KBT och få nya verktyg för att hjälpa mig tackla de mentala striderna som lider. Vill ju så gärna tillbaka till ett hälsosamt tänkande. Själen behöver verkligen det. Jag behöver det. VI behöver det. Vissa dagar mår jag helt "normalt" men när de där jobbiga perioderna smyger sig in glömmer jag helt bort det där som jag annars kallar för "ljuva livet". Hamnar i fallgropar så djupa att de är svåra att ta sig ur emellanåt. 
 
Jag accepterar att detta är en process och något jag behöver göra. Det här är min resa och jag måste lyssna in varenda signal från kroppen. I dag har jag power och känner mig riktigt, förbannat jäkla bra! By the way, visst växer håret? 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Feelgood - Kärlek - Post chemo - Rehabilitering - cancer - cancerbaksmälla - trippelnegativ

Vill börja på ny refräng

Mitt liv känns som en gammal kärleksballad som går på repeat. Samma refräng om och om igen.
Jag vill så gärna skriva en ny låt, styra mitt öde, ta tillbaka kontrollen. 
 
Så jag tar tillbaka mitt liv genom att göra saker som känns bra för mig. Fantisera och skissa på drömmar som känns rätt för mig. 
I praktiken låter detta enkelt, du fick cancer, du blev "botad", vad stoppar dig nu egentligen? 
 
Det låter så enkelt. Det låter så förbannat enkelt. Men inuti mig är det som att någon ställt en tung byrå framför en dörr. En dörr som blir svår att öppna. I praktiken låter det så enkelt. 
 
Kvällarna och nätterna är värst. För då tappar jag alltid kontrollen. Har börjat överväga antidepressiva, men dagarna går ju bra - behöver jag verkligen sådant? 
Tankar i sängen "Kan jag få återfall om jag sover på mage?", "Hände detta mig" och den eviga "Hur lång tid har jag kvar?". Jag drar djupa suckar och försöker att hitta en regelbunden andning. Jag kan känna hur hjärtat hoppar trampolin där inne. Jag skriker till mig själv "tänk positivt". Och i praktiken - låter det så enkelt.
 
Utebliven mens, metastas i livmodern? Förra veckan började det här med arbete komma på tal och då brast jag ut i gråt. För när jag läser jobbannonser och ser meningar som "Är du driven?", "Har du ett skarpt sinne för", "Är du en vinnarskalle" så går kraften ur mig. Vem är den här personen som blev kvar efter cancern? 
 
Jag kan minnas fragment av diskussioner jag haft för att sedan inte kunna placera ut i vilket sammanhang och med vilka jag hade den med. I skrivandets stund känner jag mig paralyserad och blir utmattad av att tänka på hur förbannat tuff min vardag kan vara, på en mikronivå. En stor sorg förbarmar sig över mig. Vill vara positiv. Och i praktiken låter det så enkelt.