Två år som cancerfri

Det har och är ännu en lång resa. Men visst är det mäktigt att nu ha varit cancerfri i två hela år? Det är en milstolpe utan dess like. Nu ökar chanserna till ett långt liv sakta men säkert. De första två-tre åren löper man störst risk för återfall och nu är den värsta tiden över. 
 
Men det är inte helt lätt att andas ut. Det finns inga garantier för något men den här gången tänker jag sätta mitt mindset efter statistiken. Så tacksam, så glad. Så varm och avslappnad. Jag har ju än en gång kraschat efter sommarens alla kriser. Kroppen gav helt enkelt upp efter all sorg kändes det som. Soffan har varit min trogne följslagare de senaste fyra månaderna sorgligt nog. Att kroppen reagerar på stress kan dröja vilket det gjorde för mig. Jag försköt den ännu en gång och det resulterade i ryggproblem, akne, håravfall och blåsor i hela munnen. Nu har jag medicin som jag tar när jag blir för stressad och fokuserar helt på att få så mycket sömn och återhämtning som möjligt.
 
Jag har skrattat så mycket jag kunnat och gått ut i skogen på långa promenader. Badat långa varma härliga bad och omslutit mig av energigivande människor. Jag försöker ställa om mig på att vintern och mörkret nu är påväg. Det brukar vara extra tufft för mig på vinterhalvåret, avsaknaden av sol och kylan som gärna påverkar mitt mående. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade till julen. Älskade december! 
 
Nu blickar vi än en gång framåt. Jag har bara en önskan nu och det är att kunna återhämta mig snabbt. Längtar så efter vardagliga ting som att ha en arbetsplats att gå till varje dag. Ja, det enkla lilla kan man säga. 
 
Nu är även min gamla frisyr så gott som tillbaka och jag njuter varje gång jag ser mig i spegeln. Helt plötslig är det som att ingenting har hänt? Den som inte känner mig skulle aldrig kunna ana min historia. Nu kan jag sätta upp håret med klämmor och toffsar igen. Det är så sjukt underbart. 
 
 
 
 

Idag om ett år.

Visst är det fantastiskt när livet rullar på igen? Man börjar sakta men säkert ta vid där man "slutade" på något sätt. Det har varit snurrigt en tid med mycket tankar och oro men rent generellt mår jag väldigt bra. 
 
Min kropp läker och det tar tid men kan man bara acceptera det så går processen fortare. Att leva här och nu är helt nytt för mig och det tycker jag om. Oron för framtiden ligger för tillfället på hyllan vilket känns bra.
 
Den senaste månaden har jag börjat med akupunktur mot stress och mitt ryggont.
Sedan har jag även börjat på stress-skola, något jag tycker de flesta borde gå på. Extremt informativt och jag är helt säker på att det kommer ge mig en massa bra verktyg och redskap för framtiden.
 
Jag har även införskaffat mig en hel del helande stenar, en kristallkula, inomhusfontän och en gong (kinesiskt slaginstrument för healing). 
 
Jag satsar extremt mycket på alternativ medicin och healing just nu. Min kropp behöver ta kraft från jorden och alla de element som finns på den. Jag har nästan helt slutat med kött och mejerier, undviker gluten och socker i den mån jag kan och äter en väldigt varierad ekologisk kost. Kaffet har blivit en helglyx som jag unnar mig då och då. Likaså har jag NU även tagit farväl av alkoholen. 
 
För en månad sedan kunde ni se min resa i SVT:s program "I dag om ett år", länkar till serien nedan. Det var väldigt omtumlande att se sig själv så svårt sjuk. Jag vill aldrig bli så sjuk igen. ALDRIG. Den skräcken sitter i förevigt. Skräcken över att de jag älskar kanske ska behöva gå igenom samma resa är om ännu värre. Jag önskar så att alla runt mig börjar ta bättre hand om sig själva, äter bättre och tänker några extra varv med användandet av alla gifter som man dagligen utsätter sig för. 
 
https://www.svtplay.se/video/17592686/idag-om-ett-ar-min-historia/idag-om-ett-ar-min-historia-kanna-mig-frisk?start=auto&tab=2018 
 
 
 
Bröstcancer - alternativ medicin - trippelnegativ - utmattning

Arbetsträning och träningsglädje

Så underbart skönt att kunna skiva att det går åt rätt håll. Att den värsta av tid nu passerat. Att det blir bättre.
På bara två månader är det som livet tagit en tvärvändning. 
 
Jag har redan hunnit arbetsträna i en hel månad och det går så bra att det redan nu är dags för att växla upp tempot lite. Jag har dessutom så pass mycket ork att jag orkar med fysiskt krävande träningsmoment. 
 
Jag promenerar, simmar, gympar och går på mediyoga två-tre gånger i veckan. Blickar jag tillbaka till sommaren var det en pärs att bara simma 500 meter. Det kunde kosta mig en hel dag att få till den aktiviteten. Det fanns även stunder då jag inte klarade av köra bil eller gå över till min bästa vän för en fika. 
 
Se på mig nu - jag börjar planera för framtiden igen. Börjat slipa på mitt CV och funderar på vad nästa fas i livet ska bli. För första gången i mitt liv är känslan av att faktiskt inte veta otroligt skön.
 
Det är en befrielse att släppa alla förväntningar, släppa pressen med vad som "måste" ske inom sex månader. Arbetsträningen är inget långsiktigt projekt, det tar slut när jag jobbat upp min förmåga att "mäkta med" en anställning. Vilket kan innebära allt från två till fem månader. Vad händer sedan? INGEN ANING.
 
Och det är skönt. Bara så skönt. Jag får utrymme att fantisera och drömma om vad jag verkligen vill göra här i livet och tror mig veta redan nu vad det är. Hoppas jag får möjligheten att jobba i ett yrke där jag kan ta med mig mina livserfarenheter och kan hjälpa och stötta andra. Jag vill föreläsa, bli klar med min bok, jobba med människor och vara en röst för de som inte orkar. 
 
Förresten, mitt hår har blivit så galet långt nu. Jag börjar känna igen ansiktet som jag ser när jag kollar i spegeln. 
 
 
Bröstcancer - Rehabilitering - trippelnegativ