Jag unnar mig.

Jag genomlever just nu en ny fas i livet. Cancerbaksmällan kallar jag den för, något jag tidigare skrivit om. 
 
Jag har blivit utmattad efter denna långa och intensiva sjukdomsperiod. Det är som att kroppen och själen gick in med all sin kraft för att bota mig och nu är jag som en gammal trasig Nokiatelefon. Jag hinner bara spela en runda "snake" innan den börjar pipa och lysa "låg batterinivå". 
 
Har man sprungit ett maraton behöver man vila efteråt, det är inte mer komplicerat än så. Om du bara skulle ta en snabb paus och sedan springa vidare så skulle du tillslut känna hur dina ben förvandlas till gummi. Du skulle ha svårt för att hitta flåset igen och hjärtat ditt skulle tillslut börja göra dubbelvolter. Fortsätter du lite till kommer du inte att orka mer.
Jag är i mållinjen nu och allt jag egentligen behöver göra är att vila.
 
Alla delar i min kropp behöver återhämtning och hur lång tid det tar är helt olika från person till person. För mig varierar det från dag till dag. Straxt efter cellgifterna utmanade jag mig själv med att cykla två mil och gå upp för 400 trappsteg. Det fick ta de timmar det tog men jag gjorde det och det resulterade i att jag nästan blev sängliggandes i två veckor. En spahelg tillsammans med barndsomvännerna gjorde mig febrig i flera dagar efteråt. 
 
Viktigt är att belysa att jag känner mig bättre för varje dag som går. Självklart kollapsar jag både fysiskt och mentalt sinsemellan. Och dagarna går sällan att planera så jag får välja mina dagsaktiviteter med omsorg. Jag är ofta på hugget och går till motattack mot mina käraste för att jag inte har kraft att tänka över något egentligen. 
 
Tyvärr har cancern haft ett stadigt grepp över mig rent mentalt. Jag har ältat, ältat och ältat. Men nu vill jag inget hellre än att slå mig fri från denna vedervärdiga sjukdom. Den fick min kropp ett tag men ska inte få ut något mer av mig än så. Den ska inte få härja fritt längre i min vardag. 
 
Därför tänker jag nu skriva en lista till mig själv, en lista på saker jag unnar mig: 
- Jag unnar mig själv lycka,
- Jag unnar mig själv att äta god och antiinflammatorisk mat, 
- Jag unnar mig själv träning, 
- Jag unnar mig själv att meditera en stund varje dag,
- Jag unnar mig själv att sätta mig själv först i rummet,
- Jag unnar mig själv att omge mig av människor som hjälper mig framåt i livet, 
- Jag unnar mig själv kärlek, 
- Jag unnar mig själv att vara i naturen,
- Jag unnar mig själv att inte stressa något mer.
 
Jag är så tacksam över att få rehabiliteras under den här tiden av året. Solen, blommorna, grönskan och djuren ger mig kraft även på de tuffare dagarna. Det kommer att komma en dag då jag är tillbaka i livet igen. Starkare och modigare än någonsin. Min tid kommer. Jag måste bara få vila och bearbeta lite till.
 
  
 
 
Bröstcancer - Positiv - Rehabilitering - Ung Cancer - cancerbaksmälla - peppa - trippelnegativ

Terapi för själen

Medicinsk Yoga (Kundalini) är just nu min stora räddning. Det ger mig ny kraft och energi som är få förunnat när man tar cellgifter. Giftet gör sig påmint varenda minut. Aldrig någon vila från chemohell. Men när jag lägger mig på den där mjuka mattan och ser in i det tredje öga då försvinner allt det onda för en stund. 
 
Kundalini har lärt mig att slappna av och lämna mina tankar för stunden. Självklart är jag inte helt där än, tusen tankar kan ibland komma och attackera hjärnkontoret mellan varven. Men man lär sig genom att öva på detta. Vill verkligen starkt rekomendera MediYoga till alla som går igenom liknande som mig. Det är otroligt vad vi kan göra med våra egna kroppar och vilken otroligt bra medicin det är att lära sig andas rätt och rensa ut dåliga energier ur kroppen. 
 
Man behöver varken vara stark eller vig. Hell man behöver inte ens ha ork. Man kan bara sitta eller ligga och fokusera på andningen. För mig botar det både stress, depression, illamående och värk i kroppen. 
 
Utöver yoga och regelbundna kuratorbesök så har djurterapi varit otroligt givande för mig. Att dela vardagen med ett djur kan ge så mycket endorfiner och ro i kroppen. För en månad sedan tog jag hand om världens bästa border collie Leo under en lite längre period. Och i dag var jag och hämtade en liten fransk bulldog som heter Frans. Helt otroligt. Imorse kunde jag knappt förmå mig att kliva ur sängen och det var ansträngande att ens prata. Men nu är det som att tusen stenar lättat från min kropp och jag känner hur jag timme för timme blir starkare. 
 
När livet ger en citroner, ja då måste man banne mig försöka göra lite lemonad av det. Man måste göra allt som kommer i ens väg för att hitta positiv energi när man drabbas av mörker. I skrivande stund har jag äntligen lite frid i kroppen igen efter några otroligt jobbiga dagar. Runt hörnet väntar en allra sista runda cellgifter sen är jag klar och jag bara längtar så. Livet – snart är jag tillbaka igen. 
 
 
   
 
 
 
Bröstcancer - Feelgood - Kundalini - MediYoga - Träning - cancer - cellgifter - djurterapi

Kärlek

I onsdags bar det av till sjukhuset för en ny dos av cytostatika. Jag fick där veta att de helt bytt ut Taxotere mot Taxol och tacksam är jag för det. I dag är dag fem med cytostatika, förra gången var det här min värsta dag. Då kom jag inte ens upp från golvet. I dag har jag varit ute på promenad, kört bil, badat och firat farsdag. Vilken otrolig skillnad! Visst har jag lite småmolnande ledvärk men just nu känns det som att jag är i himmelriket. 
 
Dessvärre åkte jag på en förkyldning och helt biverkningsfri är man tyvärr inte. Är så otroligt trött och seg i huvudet. I bland blir jag väldigt förvirrad och glömmer bort enkla småsaker (äntligen kan jag skylla på något). Trots detta drog jag på mig finbyxorna och åkte på dop. Jag har ju fått den äran att vara gudmor till en av mina närmaste vänners nyaste lilla tillskott. Jag mäktade dock inte med att stå på scenen tillsammans med familjen med tanke på min situation. Så är det ibland! Och för att göra dagen lite bättre överraskade föräldrarna med bröllop och tackade ja till varandra i nära vänner och familjs goda sällskap. Är så tacksam över att jag mådde så bra att jag fick vara med och dela detta underbara och magiska ögonblick tillsammans med mina fina vänner. 
 
Jag klarade till och med av att stanna på gofika och mingel efteråt. Jag är glad över att jag valt att vara öppen med min sjukdom, det verkar som att det underlättar för alla runt mig och även för mig själv. Jag vill ju inte att mina medmänniskor ska vara rädda eller obekväma när de stöter på mig eller är i min närhet. Förstår att det är svårt att hitta rätt ord ibland men jag gillar när folk ändå tar "lätt" på det och behandlar mig som en vanlig människa. För jag är ju fortfarande Johanna, Johanna som kämpar mot en lite otäck sjukdom just nu bara.
 
Har även hämtat ut en ny peruk som jag är galet nöjd med. Den är lite kallare i tonen och passar som handen i handsken. Dock tycker jag fortfarande att det är skönare att gå utan, men vissa dagar, som på dopet, vill man känna sig lite extra fin. Då gör peruken succé! 
 
  
 
Bröllop - Dop - Kärlek