Terapi för själen

Medicinsk Yoga (Kundalini) är just nu min stora räddning. Det ger mig ny kraft och energi som är få förunnat när man tar cellgifter. Giftet gör sig påmint varenda minut. Aldrig någon vila från chemohell. Men när jag lägger mig på den där mjuka mattan och ser in i det tredje öga då försvinner allt det onda för en stund. 
 
Kundalini har lärt mig att slappna av och lämna mina tankar för stunden. Självklart är jag inte helt där än, tusen tankar kan ibland komma och attackera hjärnkontoret mellan varven. Men man lär sig genom att öva på detta. Vill verkligen starkt rekomendera MediYoga till alla som går igenom liknande som mig. Det är otroligt vad vi kan göra med våra egna kroppar och vilken otroligt bra medicin det är att lära sig andas rätt och rensa ut dåliga energier ur kroppen. 
 
Man behöver varken vara stark eller vig. Hell man behöver inte ens ha ork. Man kan bara sitta eller ligga och fokusera på andningen. För mig botar det både stress, depression, illamående och värk i kroppen. 
 
Utöver yoga och regelbundna kuratorbesök så har djurterapi varit otroligt givande för mig. Att dela vardagen med ett djur kan ge så mycket endorfiner och ro i kroppen. För en månad sedan tog jag hand om världens bästa border collie Leo under en lite längre period. Och i dag var jag och hämtade en liten fransk bulldog som heter Frans. Helt otroligt. Imorse kunde jag knappt förmå mig att kliva ur sängen och det var ansträngande att ens prata. Men nu är det som att tusen stenar lättat från min kropp och jag känner hur jag timme för timme blir starkare. 
 
När livet ger en citroner, ja då måste man banne mig försöka göra lite lemonad av det. Man måste göra allt som kommer i ens väg för att hitta positiv energi när man drabbas av mörker. I skrivande stund har jag äntligen lite frid i kroppen igen efter några otroligt jobbiga dagar. Runt hörnet väntar en allra sista runda cellgifter sen är jag klar och jag bara längtar så. Livet – snart är jag tillbaka igen. 
 
 
   
 
 
 
Bröstcancer - Feelgood - Kundalini - MediYoga - Träning - cancer - cellgifter - djurterapi

Kärlek

I onsdags bar det av till sjukhuset för en ny dos av cytostatika. Jag fick där veta att de helt bytt ut Taxotere mot Taxol och tacksam är jag för det. I dag är dag fem med cytostatika, förra gången var det här min värsta dag. Då kom jag inte ens upp från golvet. I dag har jag varit ute på promenad, kört bil, badat och firat farsdag. Vilken otrolig skillnad! Visst har jag lite småmolnande ledvärk men just nu känns det som att jag är i himmelriket. 
 
Dessvärre åkte jag på en förkyldning och helt biverkningsfri är man tyvärr inte. Är så otroligt trött och seg i huvudet. I bland blir jag väldigt förvirrad och glömmer bort enkla småsaker (äntligen kan jag skylla på något). Trots detta drog jag på mig finbyxorna och åkte på dop. Jag har ju fått den äran att vara gudmor till en av mina närmaste vänners nyaste lilla tillskott. Jag mäktade dock inte med att stå på scenen tillsammans med familjen med tanke på min situation. Så är det ibland! Och för att göra dagen lite bättre överraskade föräldrarna med bröllop och tackade ja till varandra i nära vänner och familjs goda sällskap. Är så tacksam över att jag mådde så bra att jag fick vara med och dela detta underbara och magiska ögonblick tillsammans med mina fina vänner. 
 
Jag klarade till och med av att stanna på gofika och mingel efteråt. Jag är glad över att jag valt att vara öppen med min sjukdom, det verkar som att det underlättar för alla runt mig och även för mig själv. Jag vill ju inte att mina medmänniskor ska vara rädda eller obekväma när de stöter på mig eller är i min närhet. Förstår att det är svårt att hitta rätt ord ibland men jag gillar när folk ändå tar "lätt" på det och behandlar mig som en vanlig människa. För jag är ju fortfarande Johanna, Johanna som kämpar mot en lite otäck sjukdom just nu bara.
 
Har även hämtat ut en ny peruk som jag är galet nöjd med. Den är lite kallare i tonen och passar som handen i handsken. Dock tycker jag fortfarande att det är skönare att gå utan, men vissa dagar, som på dopet, vill man känna sig lite extra fin. Då gör peruken succé! 
 
  
 
Bröllop - Dop - Kärlek

Inspirerande vecka

Jag måste säga att trots vissa dagar kan vara riktigt utmanande och kännas hopplösa så kommer många dagar med ljus och nytt hopp. Den senaste tiden har jag tagit kontakt med och kontaktas av andra kvinnor som har gått igenom eller som just i detta nu går igenom samma resa som mig. Och jag måste säga att alla dessa kvinnor bär på ett sådant mod och kommer med den härligaste och mest oslagbara energin man kan tänka sig. 
 
Det gör mig otroligt ledsen att vi är så många som tvingas ta oss igenom stormar som dessa. Att vi är så många som gång på gång måste sätta livet på paus. Men när vi kommer ut på andra sidan så är vi lite mer uppgraderade. Vi går från att brytas ner till att transformeras till ren och skär styrka. Vi ser på livet med nya ögon och njuter och tackar för varje ny morgondag som vi får vakna upp till. 
 
Det vi alla har gemensamt är hur läskigt det ibland kan vara att bara "leva". Jag har förstått att skräcken för ett återfall är en vanlig förkommande tanke som vi alla tampas med. Det är ett ärr som för alltid kommer att leva kvar inom oss, ett ärr vi kanske aldrig kommer att glömma men ett ärr som kommer att blekas med tiden. Jag har en stor förhoppning om att för varje år som går så ska jag kunna slappna av mer och mer. Jag längtar dit, åh så jag längtar in i framtiden. Till en frisk framtid!
 
Jag vill verkligen tacka alla mina fina bröstsytrar som har ställt upp för mig, en för dem helt okänd människa. Det enda jag kan säga är att jag själv kommer att ge tillbaka när någon annans liv sätts på spets. Det är underbart att se hur mycket den här sjukdomen för människor samman. Som jag känner i daf så kommer aldrig vara "tacksam" över cancern. Den är orättviss och hur överjävlig som helst. Men hur sjukt det än låter så tror jag att jag en dag kanske kommer vara just det, tacksam. För när man inser att livet är dyrbart och att det kan tas ifrån en på två röda. Då tänker man om. Big time. Man får en helt ny syn på livet – hur klyschigt det än må låta. Man är noggran med att tala om för de man älskar, hur mycket man faktiskt älskar dem. 
 
 
Bröstcancer - Feelgood - Positiv - peppa