Vi går mot ljusare tider

Jag känner mig så glad. På riktigt. Den senaste månaden/två månaderna (efter försäkringskassehärvan) så har livet tagit en helt ny vändning. Jag riktigt känner hur det gamla jaget är påväg tillbaka. Jag orkar så mycket mer både i sociala och fysiska sammanhang, det är som dag och natt. 
 
Jag kunde inte vara mer peppad på livet än vad jag är just nu - jag vill bara ha mer. Må jag få lite medvind bara så ska allt bli bra tillslut. 
Förresten så startade jag min egna Youtube-kanal förra veckan och publicerade mitt allra första vlogg-inlägg. På så vis kan jag fortsätta sprida cancerkunskap och nå ut till människor som kanske känner sig ensamma i sin situation. Jag vill sprida hopp på ett oladdat sätt. Prata om relationen till kroppen, hur vi måste stressa ner och lära oss vara här och nu. 
 
 
 
 

Ett brev till försäkringskassan

Kära försäkringskassan,
 
Jag hade hört en hel del om er långt innan jag själv blev sjuk. Jag läste ofta om er i tidningarna och blev lagom provocerad när jag såg hur ni behandlade min moster och hennes dotter, min tappra, modiga lilla försvarslösa kusin. Men å andra sidan var det ju inte mig det handlade om just då och mitt 20-åriga jag var inte särskilt politiskt involverad. Visst blev jag illa berörd och förbannad. Men det var just då inte min strid att ta.
 
Jag kommer själv ifrån en familj fri från sjukdom. En familj som jobbat riktigt hårt och - ja, drivit in en hel del pengar till just er. Så att ni kan sköta erat jobb med att hjälpa de som ligger ner och behöver eran hjälp. Det var ett avtal jag och alla andra svenska medborgare ingick i när vi tillät att våra skattepengar skulle gå till just er. Så att NI skulle hjälpa de sjuka och orkeslösa att överleva den redan odärliga vardagen. En mänsklig RÄTTIGHET vi har i detta "fantastiska" och "humanistiska" avlånga land. 
 
Visst har jag hört talats om de så kallade "fuskarna". Precis som jag hört talats om de få procenten som falskanmäler våldtäkter. Ett procentantal så litet att det inte väger upp tillräckligt för att ni ska få bedriva eran just nu, eller ska vi säga sedan länge pågående häxjakt. Som bröstcancer drabbad vid 27-års ålder fick jag utöver cellgifterna även smaka på eran medicin. Ni ringde mig när jag var som sjukast och kämpade för mitt liv och härjade om att jag skulle förbereda mig på att börja söka jobb. Ja just det, tyvärr fick jag inte behålla min provanställning - så jag hade/har inget jobb att återgå till. Ni hade ingen empati för den mentala och fysiska krasch jag sedan hamnade i. En ny slags sjukdomsvärld omfammnade min redan tuffa vardag. Nästan värre än självaste beskedet och cellgifterna. 
 
Ni vet när man ligger på botten. Så orkar man inte riktigt kämpa med saker som dessa. Man överlever inte utan inkomst - men man är så trött på kampen. Tack och lov har jag haft en onkolog, sjuksköterska och kurator som gått genom eld för mig. Som inte la sig inte utan en strid. Det finns en ironi i detta. Alla resurser som läggs ner från vården på att ni ska godkänna min sjukskrivning kommer från samma stadskassa. Ni bränner ut vårdpersonal och slösar resurser för de orealitstiska utläggen ni kräver.
 
Min onkolog jobbar med att rädda liv - och ni kräver en uppsats varje gång han förlänger min sjukskrivning. Nu har vi alla tröttnat på alla dessa nedslag och alla eviga kompletteringar. Trots utförliga beskrivningar med hänvisningar till forskning nekar ni min rätt till sjukpenning som svensk sjuk medborgare. Nu har jag fått nog, och det är inte bara jag. VI - det svenska folket accepterar inte längre det här. Nu är det upp till kamp och jag kräver en förändring och det NU. Om vi som sjuka fick fokusera på att bli friska istället för att slösa den lilla energi vi har för att hävda våran rätt i samhället. Jag säger bara en sak - THE WAR IS ON. Politiker nu är det dags att vakna!
 
PS. Gjorde ett litet CV som jag kallar för "Försäkringskassan - 100 % arbetsför limited edition".
 
 
 

Nu rasar stormen genom öppet hav

Ibland undrar jag om jag har gett skenet av att cancer är en piece of cake. Jag försöker hitta en balans både för min egen skull och mina närmastes skull. Vara positiv och okrossbar, visa skiten vem som bestämmer och hålla blicken framåt. Gråta ibland om jag så måste. Men att jag måste tro på livet efter cancern och inte gå ner mig allt för mycket. 
 
En sak ska ni ha klart för er och det är att jag tar cellgifter. Dödens drog som slår ut varenda snabbväxande cell i kroppen. Målet är att ta död på minsta lilla mikrocell som riskerar att utvecklas till cancer. Men på kuppen finns risk för att man själv går förlorad under denna dunderkur. 
 
Jag har haft en period som gått ganska så bra och det tackar jag för. Men nu är jag i slutskedet av min behandling och det ska ni veta är otroligt tufft. Tuffare än vad ni "odödliga" människor någonsin kan föreställa er. 
 
Cellgifter är mycket mer än att "bara" tappa hår, fransar, bryn och illamående. Du kämpar varje timma för att orka ta dig igenom dagen. Hjärtat rusar av minsta förhastade rörelse, hjärnan hänger inte alltid med. Att fokusera är tufft och ibland snubblar jag över orden. Listan på biverkningar fortsätter i en oändlighet.
 
Eftersom de senaste två veckorna har varit skit rent ut sagt så fick jag i uppgift av min kurator att berätta för alla runt mig om hur jag verkligen mår. Att jag gråter varje dag. Att vissa nätter överlappar panikångestattackerna varandra. Att jag funderat på att lämna min pojkvän för att spara honom lidandet. Lidandet att se mig förfalla och långsamt tyna bort. Att mamma får komma och plocka upp mig från golvet gråtandes som ett litet barn som förlorat sitt bästa mjukdjur var och varannan dag. 
 
Vissa dagar ser jag ingen framtid. Vissa dagar får jag för mig att jag är påväg mot dödsriket och att jag just nu lever i en plågsam tortyrkammare påvägen dit. 
 
Men jag vet ju att allt det jag precis skrivit inte är jag. Den kvinnan ni nu ser – hon är inte jag. Jag vet att det finns en ljus framtid och att jag kommer få leva ett långt och lyckligt liv. Men just nu äger medicinen mig och det är något jag måste acceptera. Och jag vill att ni ska veta att det är tufft nu. Förbannat jävla tufft.
 
"Nu rasar stormen genom öppet hav
Och genom sorgens mörka skog
Framtidens vindar blåser himelen klar
Allting ska bli mycket bättre än du tror
Jag vill se dig lycklig
Jag vill se dig glad
Ge dig allting som du velat ha
Allt som du drömt om ska bli av en dag"