Nu rasar stormen genom öppet hav

Ibland undrar jag om jag har gett skenet av att cancer är en piece of cake. Jag försöker hitta en balans både för min egen skull och mina närmastes skull. Vara positiv och okrossbar, visa skiten vem som bestämmer och hålla blicken framåt. Gråta ibland om jag så måste. Men att jag måste tro på livet efter cancern och inte gå ner mig allt för mycket. 
 
En sak ska ni ha klart för er och det är att jag tar cellgifter. Dödens drog som slår ut varenda snabbväxande cell i kroppen. Målet är att ta död på minsta lilla mikrocell som riskerar att utvecklas till cancer. Men på kuppen finns risk för att man själv går förlorad under denna dunderkur. 
 
Jag har haft en period som gått ganska så bra och det tackar jag för. Men nu är jag i slutskedet av min behandling och det ska ni veta är otroligt tufft. Tuffare än vad ni "odödliga" människor någonsin kan föreställa er. 
 
Cellgifter är mycket mer än att "bara" tappa hår, fransar, bryn och illamående. Du kämpar varje timma för att orka ta dig igenom dagen. Hjärtat rusar av minsta förhastade rörelse, hjärnan hänger inte alltid med. Att fokusera är tufft och ibland snubblar jag över orden. Listan på biverkningar fortsätter i en oändlighet.
 
Eftersom de senaste två veckorna har varit skit rent ut sagt så fick jag i uppgift av min kurator att berätta för alla runt mig om hur jag verkligen mår. Att jag gråter varje dag. Att vissa nätter överlappar panikångestattackerna varandra. Att jag funderat på att lämna min pojkvän för att spara honom lidandet. Lidandet att se mig förfalla och långsamt tyna bort. Att mamma får komma och plocka upp mig från golvet gråtandes som ett litet barn som förlorat sitt bästa mjukdjur var och varannan dag. 
 
Vissa dagar ser jag ingen framtid. Vissa dagar får jag för mig att jag är påväg mot dödsriket och att jag just nu lever i en plågsam tortyrkammare påvägen dit. 
 
Men jag vet ju att allt det jag precis skrivit inte är jag. Den kvinnan ni nu ser – hon är inte jag. Jag vet att det finns en ljus framtid och att jag kommer få leva ett långt och lyckligt liv. Men just nu äger medicinen mig och det är något jag måste acceptera. Och jag vill att ni ska veta att det är tufft nu. Förbannat jävla tufft.
 
"Nu rasar stormen genom öppet hav
Och genom sorgens mörka skog
Framtidens vindar blåser himelen klar
Allting ska bli mycket bättre än du tror
Jag vill se dig lycklig
Jag vill se dig glad
Ge dig allting som du velat ha
Allt som du drömt om ska bli av en dag"

Varför jag?

Jag ska berätta för er om en tid i mitt liv. En tid då jag såg mig själv som oövervinnerlig – okrossbar och odödlig. 
Jag har alltid drömt stort och trots att jag varit rädd för det okända så har jag aldrig velat inför de där helgalna utmaningarna jag kastat in mig i. 
 
Drömmar om outforskade länder och städer. Fortsätta vara den där människan som alla såg upp till. Jag var personen som många fantiserade om att vara – men aldrig vågade. Jag vet inte hur många gånger olika personer har sagt till mig "Du är så modig, det där hade jag aldrig klarat av att göra". Precis som när man ser en bra film eller bok, man släpper liksom taget om den verkliga vardagen och lever sitt liv genom det man ser och läser.
 
Nu har det tagit stopp för mig. Just i dag är en sån dag. Jag vågar inte drömma längre. Jag vågar knappt hoppas. Jag knippar efter luft men luften känns riktigt tung. Det finns så många att ringa men en sak är säker och det är att  ingen kan någonsin förstå hur ensam jag känner mig i det här. 
 
När jag skrev att jag önskade att jag hade trippelnegativ cancer visste jag inte vad det innebar. Mer än att för mig kändes det skönt att slippa de där långa efterbehandlingarna och att chansen för barn ökade. Nu vet jag att det kanske är av den värsta sorten och att det är oftast den typen jag har som svarar sämst på cellgifter. Ni måste förstå att trots att jag är definitionen  av "stark", så betyder inte det att jag orkar. För jag orkar ingenting just nu. Livsglädjen går ur mig mer och mer för varje dag. Den molnande känslan av ångest och död bäddar ner sig allt för ofta i mitt huvud. Magen är för jämnan orolig och trots att jag skrattar så surfar djävulen runt på en jämn våg i mitt huvud och påminner mig om mitt tillstånd.
 
Tänk om det här aldrig får ett slut? tänk om jag ska dö snart? Eller att jag dör om några år? Men den största frågan är: när kommer nästa cancer? Vart dyker den upp och om den är aggressivare än den jag redan har, vilket läkaren sa att den oftast är, hur ska jag då ta mig igenom det? 
 
Ständigt tänker jag på vad jag har gjort för att få denna skitsjukdom. Är det för att jag inte har skaffat barn? För att jag "ätit lite för mycket godis"? För att jag druckit för mycket alkohol? 
Sen tänker jag på alla andra i min omgivning och hur de lever. Nej, det är orättvisst bara, så sjukt orättvist. Livet är skit just nu och jag har ingen kontroll över det. Jag avskyr tanken på att alla andra lever vidare. Att alla andra har ett val men inte jag. Jag, som är en person som ALDRIG skulle kasta bort mitt liv. JAG ska få den här skiten. JAG som försöker få ut allt av livet, JAG ska rensas ut. 
 
Ush.

Ditt bidrag räddar liv

Att få cancer vid 27-års ålder kom som en stor chock för alla men inte minst för mig. Hade vi varit 30 år tillbaka i tiden kanske mina förutsättningar hade sett helt annorlunda ut.

Det är tack vare människans generositet som lett till att jag i dag har stora chanser att överleva min cancer. Det är tack vare ER som jag får en andra chans till livet. Just nu vet jag ingenting om min cancer, hur stor chans jag har att överleva, återfallsrisk osv. 
 
Men jag hoppas på att oddsen ser rätt så bra ut och jag har stora förhoppningar på framtiden. Var med och sponsra i kampen mot cancern och låt oss tillsammans utrota denna farsot. 
 
Genom att klicka på denna länken https://www.cancerfonden.se/stod-oss/skank-till-en-insamling/not-too-young så är du med och bidrar till cancerforskningen. 
 
Du kan även skänka 50 kronor via sms genom att skriva BESEGRA 14054 DITT NAMN till 72988.
 
Tack för din gåva – ni är mina hjältar.