Hälsoångest

Innan jag blev sjuk i cancer hade jag periodvis hypokondri som ofta ledde till väldigt stark hälsoångest. De flesta av er har säkert någon gång i livet upplevt känslan av att "kanske" vara påväg att bli sjuk och känna stark oro inför det. 
Exempel: du får reda på att sällskapet du umgicks med hela kvällen insjunknade i magsjuka under natten. Dagen efter börjar du själv helt plötsligt må lite illa, magen kanske rumlar lite, du blir kallsvettig och får kalla kårar och tänker "nu händer det". Men så går tiden och du blev inte alls sjuk.
 
Den känslan är något som genomsyrat min vardag i många år. Jag var aldrig rädd för dödliga sjukdomar såsom den jag själv senare i livet råkade ut för - cancer. Snarare ständig oro över att hjärtat skulle kollapsa, svimningar, magsjukor eller liknande. Detta triggade igång panikångest som i sin tur resulterade i hjärtklappning, svimning, yrsel, dålig mage och illamående. Det blev en ond cirkel som snurrade i ett. Tillslut begränsade det mitt liv till en nivå där jag inte längre klarade av att umgås med vänner. Jag flyttade hem till mina föräldrar och kunde periodvis inte ta mig till matbutiker eller åka bil. 
 
Detta fick jag terapi för och ganska så kort därefter återfick jag livskvaliteten igen och lärde mig hantera denna oro/stress. I dag är detta en mycket stor del av min vardag igen. Senaste tiden har varit jättetuff och jag föredrar att hålla mig inne i mitt hem men tvingar mig ut för att inte låta oron ta över. I dag kanske man kan säga att min hälsoångest är befogad. Cancer gör lite som den vill, den kan dyka upp igen precis närsomhelst och du kommer då inte veta vart. 
 
Efter en sommar av extremt hög stress så har min anding varit tung. Det blev två vändor till akuten och varje gång bekräftades att min anding var lika bra som en fullt frisk tonårings. Jag fick också kolla upp hjärtat med EKG då jag vissa stunder fick en strålande känsla från hjärtat upp till halsen/käken under denna period. Inga fel såklart, ett fint tickande och normalt hjärta. Sedan ska vi inte ens tala om ryggen och dess urusla skick. Och det är här den största oron vilar. För metastaser efter bröstcancer är vanligast i skelett och lungor. När man då får ständiga ryggproblem och tungandning - ja ni kan ju göra matematiken själva.
 
Periodvis tappar jag det helt. Jag lägger mig i klädkammaren på bottenvåningen och gråter tills jag lugnat mig. Jag vill panikringa onkolog för att kolla igenom precis hela kroppen, jag vill tala med MVC-läkaren för att få bekräftat att "tung rygg är normalt under graviditet". Googlar jag på "ont i skuldrorna gravid" så dyker det mest upp symtom för bäckenbenet eller ländryggen och då är oron igång igen. Varför är det bara jag som har ont i änglavingarna? Varför är det tung att promenera och simma? Det skulle ju vara jätteskonsamt? 
 
Jag tar lugnande varje kväll eftersom jag vet att tankarna och oron annars äter upp mig inifrån. I dag avbröt jag promenaden för jag blev så baktung. Har bara legat på yogamattan och försökt lugna mig sedan dess. Imorgon har jag samtal med psykiatrin där vi ska diskutera vad för slags terapi som är bra för mig. Mitt fokus skulle just nu vara hos mitt barn men sjukdomen kommer alltid i vägen. Det är som en djävul som vägrar låta mig få gå vidare, ständigt påmind och förevigt ärrad. Oron kan nog ingen psykiatriker i världen råda bot på, den kanske klingar av med åren om jag har tur. Jag har talats vid med canceröverlevare som drabbats för cancer för 15 år sedan men de säger alla att så fort ryggen börjar värka eller något i kroppen känns avvikande så kickar döds- och hälsoångesten igång igen. 

Att få behålla sin värdighet i ett sjukt samhälle

Det var i november 2017. Alltså bara månader efter att jag genomgått en cancerresa vid 27-års ålder som försäkringskassan förklarade att jag inte längre var berättigad sjukpenning. 
 
Jag trodde, redan under cellgifterna, att jag - dels på grund av min unga ålder men även på grund av de otroligt tuffa behandlingarna skulle få rehabiliterande arbetsträning. Så blev det inte. Det gick istället från att jag var 100 % nedsatt i min arbetsförmåga till 100 % arbetsför. Trots otaliga intyg. 
 
Jag fann mig själv kollapsad inne på arbetsförmedlingen, hjälp mig! vad händer nu? Kort därefter sattes jag in i ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt program. Där inkomsten ligger på saftiga 3 700 efter skatt. Jag tänkte "vad sjukt, nu helt plötsligt anses jag inte längre som arbetsför och ska arbetsträna men inte på en sjukpenningsnivå". 
 
Skillnaden? Ingenting egentligen, bara det att jag får tre tredjedelar mindre i inkomst. Jag fick bara helt skaka av mig den ekonomiska situationen. För kriget mot FK tog för mycket kraft. Att få tillbaka livet har varit mitt enda fokus. Men nu såhär åtta månader senare, när biverkningarna från behandlingarna kommer i skov och slår ut mig totalt. Inser jag att vägen tillbaka till en normal vardag kräver mycket mer tid. 
 
Jag har varit i ett "hitte-på-land" de senaste åtta månaderna. På en arbetsplats så fantastiskt, med kollegor så förstående. Där jag kan komma och gå utifrån mina villkor och min ork. Framsteg har skett, innan sommaren orkade jag nästan hela 50 %. Så kraschade jag igen och nu finner jag mig mitt i stormen ännu en gång.
 
Att applicera detta i verkligheten. Det vill säga att jag får en tjänst, tror någon då på fullaste allvar att det skulle gå att man kom och gick utfirån dagsformen? Nej. Så vart hamnar jag då? Jo mellan stolarna. Där har jag suttit nu på golvet ett tag. Så i dag föll jag samman igen på arbetsförmedlingen. Viljan är där, törsten efter jobb är så stark. Men kroppen. Den arma, utmattade kroppen. 
 
Jag är inte en 19-åring som har svårt att komma ut i arbete. Jag är en kvinna som snart blir 30 år. Som har år av erfarenheter inom olika yrkesroller och som dessutom har en 3 1/2 årig universitets utbildning. Jag blev dödligt sjuk i cancer och jag lever i dag med dolda skov, som i perioder är så tuffa att jag inte ens kan förmå mig att slänga in en tvätt. 
 
Jag har förlorat min värdighet som människa i detta samhälle. Man har investerat i att bota mig från min sjukdom men man har sedan kastat ut mig på gatan. Psykisk ohälsa efter cancer ska tas på fullaste allvar och likaså de biverkningar som medföljer. Jag har övervägt många alternativ, alla utvägar - även den om att avsluta mitt eget liv. Är det så här vi vill att samhället ska se ut? Tänk om man istället hade en vilja att rehabilitera mig, så att jag kunde komma tillbaka snabbare och få ge tillbaka till samhället? Vore inte det en toppenidé? Vi ser inte människan längre. Vi ställer krav som är orimliga på de som fallit offer för olika sjukdomar. För att inte tala om LSS. Nu väntar ännu en ny kamp med föräskringskassan men jag hoppas att jag denna gång får medvind. Det är ju val snart så kanske det kan vara till min fördel.

Oombedda råd

Det här är något jag tycker vi borde prata mer om - att dela ut råd som en person inte ens har bett om. 
Ett av de första oombedda råden jag fick efter att ha drabbats av cancer, vilket för mig då var en extremt främmande sjukdom, det var att sluta med socker.
 
Ett råd som kommer i tid och otid. Det sägs vara lösningen på min sjukdom. Sen kom rådet om att avstå kött. Efter det hade vi rådet om att följa en ketogen kost som sedan möttes av rådet att sluta med soja. Sedan avråddes jag att helt avstå från mejerier. Jag fick också ett mail där någon rekomenderade mig att äta rå kost i kombination med 5:2 dieten och att det inte är helt fel att "juica" mellan varven. 
 
Jag förstår grundtanken, att avsikten liksom är att hjälpa någon. Men här är mitt "oombedda råd" till er (läs och se skillnaden) exempelvis - jag hade blivit väldigt tacksam om någon hade nämnt hampla-olja för mig under tiden då jag gick på cellgifter då det hade ökat effekten av behandlingen samt skonat mig lite från illamåendet och fatiguen. Eller att jag skulle införskaffa mig nagelbandsolja för att smörja mig med regelbundet för att minska risken för att tappa naglar under behandling.
 
Här pratar vi alltså om något man kan tillföra för att underlätta en människas liv - inte någon jäkla pek/skämspinne som talar om vad man INTE ska göra. Det kan vara så rysligt ångestbetingande för individen. Jag känner ofta skuld och skam och allt detta påpekande har lett till att jag knappt vågar äta mat överhuvudtaget. Jag la skulden på mig själv - och det var något jag absolut inte behövde när jag stod mitt i chocken. 
 
Jag är i dag en förespråkare av vegetarisk- och ekologisk kost. Jag tycker att alla borde sluta med halvfabrikat i den mån de kan och detsamma gäller just socker. Jag tycker att alla kan minska på köttkonsumtionen, sluta köpa produkter med palmolja och ta det lite mer vackert med hudprodukter som inte är svanenmärkta. Och svar ja - jag uppmanar nog många runt mig att tänka om gällande just detta. För att jag vill se en bättre och friskare värld för våra barn och barnbarn. För jag älskar djur, skogen och haven. Det är ju ett ansvar vi har. Hoppas ni ser skillnaden och poängen jag vill nå med detta inlägg. 
 
"Men hur ska jag göra då" tänker du som sitter inne på botemedlet mot cancer? Ja - du kan börja med att hålla käften. Jag vill absolut lära mig om hur jag kan och bör förändra min livvstil till det bättre, men det kan jag ta med min onkolog, dietist och kurator - tack.