Som att vakna ur en dröm

Mitt inlägg om försäkringskassan fick spridning och jag har både varit med i tv-intervju med SVT och i Expressen. Men någonstans i allt det här så sköljer en "ny(gammal)" kris över mig.
 
För tiden rullar på och jag funderar över vad det var som egentligen hände. Hur kunde det bli såhär? Och när det blev såhär, hur kunde då samhället svika mig? Jag har vaknat upp ur mardrömmen. Förlorat så otroligt mycket på kuppen.
 
Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Så i dag har jag mest bara gråtit. För det finns så mycket sorg laddat i allt. Jag pratade med ännu en myndighet i dag och brast ut i gråt när jag insåg att jag kanske måste vända mig till soc. Jag. En akademiker. Världsvan. Alltid klarat sig själv. Aldrig varit arbetslös. 
 
Nu ska allt bara ut. För just i dag mår jag pyton. Jag orkar inte stå uppsträckt och stark varje dag. Men jag förväntas göra det. Jag skiter i era sympatier - för jag är i er värld den där personen som man bara läser om, hör om. "Så himla tråkigt för Johanna". 
 
Folk har slutat fråga hur jag mår. Jag är inte lika attraktiv nu när jag inte går på behandlingar längre. Nu när håret har växt ut och jag orkar mer. Men tiden står fortfarande stilla för mig. Jag har blivit en ailen. Hamnat utanför. Känner inte samma band till "normala" människor längre. 
 
Jag kan känna hur världen runt mig står med sina fördomsfulla glasögon och stirrar på mig från topp till tå. Cancer, du överlevde - vad är grejen?
 
Medans jag utreder min fertilitet, testar en passande bröstprotes, våndas över om jag någonsin kommer kunna jobba med min utbilding igen, brottas med myndigheter för att slippa bli utförsäkrad (vilket jag just nu har blivit), inte längre får på mig mina gamla kläder pga övervikt, kollapsar i rädsla för återfall och slås ut totalt av minsta infektion i kroppen. Så undrar jag vad som är det värsta som hänt just dig i dag? Missade du en klipptid? Blev du försenad till jobbet? Åkte du på magsjuka? Man får ha vardagsproblem. Jag saknar mina. Men jag kan inte låta bli att känna mig så brutalt bitter. Och så trött på okunskap - fastän jag så tydligt jag bara kan sprider ut den. 
 
Jag är så trött på att behöva vara så jävla tacksam. Det är halleluja hit och dit. Men det går så mycket djupare än så. I dag är en sådan dag. Det får vara så. Imorgon kommer en bättre. Men just nu ska känslorna ut.
 
Biverkningar - cancerbaksmälla - trippelnegativ

"Frisk" = sjuk i det dolda

Det har varit många ronder med försäkringskassan och eftersom jag gick in med all kraft för att strida emot så sköljde en ny våg av utmattning över mig. Jag vägrar kalla detta för bakslag för det är det inte. Jag har bara inte återhämtat mig från min sjukdom och det är ingenting som är konstigt.
 
Det som däremot är konstigt och framförallt skrämmande är att jag nu anses vara arbetsför till 100 procent. Varför? Jo för jag har haft mina 365 sjukdagar (ja det är sant - det finns ett utgångsdatum!) och då bedöms jag mot "alla" yrken. Det vill säga att försäkringskassan menar att någonstans där ute i Sverige KAN det finnas ett jobb som:
1. Inte kräver tunga lyft
2. Inte kräver "mental ansträngning" (alltså att inte behöva använda huvudet överhuvudtaget) 
3. Inte har några deadlines
4. Inte har några krav
5. Accepterar dagar utan ork/kraft
 
Hör ni själva hur sjukt detta låter?  Säg mig snälla vart i samhället det finns en arbetsgivare som kan tänka sig anställa mig i det skick jag just nu är i? Absolut ingen. Försärkingskassan har alltså tagit fram en fiktiv arbetsplats. Visst - jag skulle kunna börja jobba som konstnär exempelvis. Men har ni någonsin sett arbetsförmedlingen söka en outbildad konstnär?
 
Nu kommer istället statistiken påvisa att jag blivit "frisk". Det enda som egentligen har hänt är att jag blivit en siffra som enligt statistiken påvisar tillfrisknande genom att kastas/tvingas ut i arbetsmarknaden. I verkligheten är jag sjuk i det dolda. Det här har varit förnedrande och förminskande hela vägen. Ni kan tro att självkänslan är helt på botten. Först mister jag mitt jobb för att jag blir sjuk och sedan bemöts jag i mitt livs kamp av myndigheter som behandlar mig som en parasit. 
 
Vem tar ansvaret? Säg mig vem? 
 
Här kommer dock lite solsken och tränger sig fram. Jag föll ihop totalt på arbetsförmedlningen (även det en myndighet man hört många jobbiga historier om). Här blev jag humant bemött och fick den hjälpande hand jag så desperat sökte efter. Här har jag beviljats rehabträning och har nu hittat en alldeles fantastisk arbetsplats som tar emot mig. Sen att jag ska leva på existensminmum är en annan femma men just nu känner jag mig bara tacksam att jag inte behövde gå upp till kamp även här. 
 
Jag släpper försäkringskassan för nu. Men så snart jag har TILLFRISKNAT kommer jag gå upp till kamp. Just nu är det ett dödsfött lopp som bara själ energi från mig. Det viktigaste jag har är livet, livet jag så gärna vill komma tillbaka till. Men kriget är låååångt ifrån över! Jag bara rustar mig för strid just nu. 
cancer - cancerbaksmälla - försärkingskassan

Checkpoints

Att gå från att vara mitt uppe i livet till att behöva dra i nödbromsen gav mig en rejäl tankeställare. Helt plötsligt visste jag inte längre om jag skulle få vakna upp till att se morgondagens ljus. 
 
En av de största läxorna jag lärt mig genom denna fortfarande pågående progress är att vara här och nu. Det fanns inte i min värld tidigare. Jag var alltid ett halvår frammåt och kunde inte vara närvarande i stunden. Mest var detta en energitjuv utan dess like då det både oroande och stressade mig undermedvetet. Jag har fått släppa alla framtidsplaner och drömmar för nu och det jag istället försöker göra att sätta upp små delmål. Typ checkpoints. 
 
Kan knappt greppa att jag varit med om detta och att jag tog mig igenom det. Att gå på cellgifter kan kännas som en evighet emellanåt. Det är en smärtsam process som tvingar en att leva minut för minut. Jag bär med mig detta in i min nya framtid och jag kommer aldrig att glömma vart jag varit. 
 
I dag har jag börjat rodda i saker jag inte riktigt orkat eller tidigare varit redo för att ta tag i. Som att göra en utredning för att kolla status på äggstockarna och utreda sköldkörteln. Jag är dessutom nu väldigt nära att kunna börja arbetsträna - vilket känns alldeles underbart. Tyvärr verkar jag inte få med mig försäkringskassan på det tåget (CHOCKER) så jag får gå min egen väg. 
 
Att kastas ut i samhället med det här bagaget är inte det enklaste. Mitt motto sedan jag blev sjuk har varit "skynda långsamt". Jag har ingen aning om vad som ligger i framtiden - det enda jag önskar mig är hälsa och välmående. Resten får lösa sig längsmed vägen. Just nu är jag bara så tacksam för att få vara kvar på jorden.
 
 
 
 
 
Bröstcancer - USÖ - cancerbaksmälla - cellgifter - trippelnegativ