Mitt liv känns som en gammal kärleksballad som går på repeat. Samma refräng om och om igen.

Jag vill så gärna skriva en ny låt, styra mitt öde, ta tillbaka kontrollen. 

 

Så jag tar tillbaka mitt liv genom att göra saker som känns bra för mig. Fantisera och skissa på drömmar som känns rätt för mig. 

I praktiken låter detta enkelt, du fick cancer, du blev "botad", vad stoppar dig nu egentligen? 

 

Det låter så enkelt. Det låter så förbannat enkelt. Men inuti mig är det som att någon ställt en tung byrå framför en dörr. En dörr som blir svår att öppna. I praktiken låter det så enkelt. 

 

Kvällarna och nätterna är värst. För då tappar jag alltid kontrollen. Har börjat överväga antidepressiva, men dagarna går ju bra - behöver jag verkligen sådant? 

Tankar i sängen "Kan jag få återfall om jag sover på mage?", "Hände detta mig" och den eviga "Hur lång tid har jag kvar?". Jag drar djupa suckar och försöker att hitta en regelbunden andning. Jag kan känna hur hjärtat hoppar trampolin där inne. Jag skriker till mig själv "tänk positivt". Och i praktiken - låter det så enkelt.

 

Utebliven mens, metastas i livmodern? Förra veckan började det här med arbete komma på tal och då brast jag ut i gråt. För när jag läser jobbannonser och ser meningar som "Är du driven?", "Har du ett skarpt sinne för", "Är du en vinnarskalle" så går kraften ur mig. Vem är den här personen som blev kvar efter cancern? 

 

Jag kan minnas fragment av diskussioner jag haft för att sedan inte kunna placera ut i vilket sammanhang och med vilka jag hade den med. I skrivandets stund känner jag mig paralyserad och blir utmattad av att tänka på hur förbannat tuff min vardag kan vara, på en mikronivå. En stor sorg förbarmar sig över mig. Vill vara positiv. Och i praktiken låter det så enkelt.