Värmevallningar

Självklart har jag drabbats av klimakteriet.
 
Ladies please – can we talk about this? Alltså dessa värmevallningar. Det startar med en brännande känsla i huvudet som sedan sprider sig ner till resten av kroppen. Man svettas och brinner upp inifrån. Och det kommer några gånger per timme och är som värst på nätterna. När jag häromdagen var på ett yogapass trodde jag att jag hade drabbats av panikångest. För det kan ibland kännas lite så, man blir varm och yr – instant panic. Men jag resonerade med mig själv och räknade snabbt ut att det bara var vallningar. Det är så vidrigt. 
 
En obeskrivlig känsla som kanske många som har gått igenom klimakteriet känner igen sig i. Anledningen till att jag får dessa oönskade värmevallningar är för att min livmoder och dess äggstockar har gått in i en dvala på grund av en spruta jag tar i samband med cellgifterna. Som ni kanske redan vet kan cytostatika göra en infertil. Därför får jag denna sprutan i förebyggande syfte så att inte livmodern ska ta lika stor skada. Målet är så klart att jag ska kunna återfå min fertilitet efter denna tid. "fingers crossed".  
 
I går var jag på julpyntsshopping med min käre mor och när de där vallningar dyker upp i tid och otid vill man bara slita av sig peruken, vinterjackan och även kläderna för den delen och rulla sig naken i snön. Men sedan tvärvänder det och man blir jättefrusen istället. 
 
Har ännu en gång plöjt igenom Sex and the city boxen (alltid lika upplyftande serie). I serien får en av huvudrollsinnehavarna Samantha Jones bröstcancer och man får följa med henne i alla stegen. Och visst skrattar och relaterar man när man ser vissa scener – särkskilt svettvallningarna hon drabbas av.  Samantha springer ofta runt naken och viftar med ett papper eller liknande för att lufta ansiktet (vi har alla varit där). Och vid ett tillfälle håller hon ett tal på en stor bröstcancergala och väljer till slut att pausa för att säga "Oh hell with it", Sedan kastar hon av sig peruken och kontrar med "Much better". 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Klimakteriet - Samantha Jones - Sex and the city - Värmevallningar

En sömnlös drömmare

Det har blivit dåligt med sömn den senaste tiden och det gör mig otroligt utmattad och om möjligt tröttare än vad jag redan är. Sömn är A och O, särskilt när man tragglar sig igenom cellgifter som går så hårt på kroppen. Det blir lite utav en ond spiral. Har legat vaken sedan 4.30 och drar mig i sängen i hopp om en ny omgång sömn. Något som aldrig innfinner sig. Därför drar jag mig för gå ut på en uppfriskande morgonpromenad. Bloggar istället. Suck.
 
Hursomhelst är jag fortfarande tacksam över att gå på Taxol. Fick en ny dos i går och jag känner mig relativt frisk. Det tackar jag för varenda dag kan jag lova. Jag vet att kroppen bryts ner sakta men säkert och att jag i slutet av min behandling kommer vara väldigt svag. Men hoppade högt när jag i går fick veta att jag får jullov från cellgifterna i tre veckor. Härlig känsla, tänk att jag ska få njuta av att få äta riktig mat och kanske om jag känner för det dricka lite champagne när vi firar in det nya året. Det nya året som ska bli mitt cancerfria år, jag längtar. 
 
Tänk vilken ironi. Jag trodde verkligen att 2016 skulle bli det som så många gärna kallar för "mitt år". Jag hade precis tagit examen, lämnat praktiken i Stockholm och flyttat in i ett hus med min drömmiga pojkvän i min hemstad Kumla. Ja, jag fick till och med mitt första jobb som kommunikatör. Saker och ting föll på plats och jag var lyckligare än på länge. Men så kom ju den där dagen då livet stannade för mig och mina närmaste. Jag hade fått cancer vid 27 års ålder. 
 
Det är läskigt att tänka på återfallsrisken och att de kvinnor som har trippelnegativ cancer löper störst risk för återfall då det inte finns några efterbehandlingsmediciner att ta för att minska risken för återfall. Man står liksom där på andra sidan och håller alla tummar och tår för att skiten helt enkelt inte ska komma tillbaka. Jag har varit jätterädd för allt det här samtidigt har jag på ett sätt börjat acceptera situationen vilket gör att jag i dag lättare kan "skaka" av mig det. 
 
Det finns aldrig några garantier i livet. Varken för dig som är frisk eller för mig. Jag är helt övertygad om att jag just i detta nu är helt cancerfri då jag tagit bort hela mitt bröst samt att man inte fann någon spridning. Jag tar cellgifter för att "ta död" på de där mikroskopiska djävulscellerna som möjligtvis dragit ut på nya äventyr i kroppen min. Återigen – det finns inga garantier. Det finns ingen teknik i dag som kan se huruvida jag är cancerfri eller ej. Men jag väljer att ställa mig på den optimistiska sidan så att jag kan få livskvalitét. Jag menar – att måla fan på väggen har aldrig varit till min fördel. Jag kan välja att leva här och nu eller låta cancerjäveln ta över hela mitt liv. Vem vet vad framtiden har att ge? Kanske finner vi ett botemedel eller finner en fantastisk medicin som bromsar eller minskar risken för återfall. Gammelmormor levde till att bli 100 år och jag har inga som helst planer på att leva en tredjedel av det, det kan ni skriva upp. 
 
 
Biverkningar - cytostatika

Cellgiftsmonstret

I torsdags påbörjade jag det sista steget i min cancerbehandling, det kanske tuffaste och jobbigaste steget – cellgifter.
 
Att pumpa kroppen med cellgifter var relativt smärtfritt. Men den mentala resan har varit någorlunda tyngre. Kroppen min har dessutom varit ur fas efter gäng sömnlösa nätter. Jag märker hur den är stressad och uppjagad, jag tycker nästan synd om den. Ena veckan amputeras den, andra veckan fylls den på med massa sprutor och hormontabletter. Nu fylls den med cellgifter. 
 
I dag är jag inne på fjärde dagen. Kroppen är oerhört tung, har väldigt ont i mage, axlar, nacke och svanskota. Aptiten är på noll och någon smak av maten kan jag inte riktigt känna. Det ena slår ut det andra kan man nästan säga. Kortisonet har gjort så att ben, knän och fötter har svullnat reält. Det bultar och gör förbaskat ont. Trots dessa symptom har jag tvingat mig ut på promenader och ufört yoga, det är det enda som hjälper.
 
Just nu är det försbaskat tungt. Det är svårt att gå från att vara frisk till att bli riktigt sjuk. Utöver att jag är ett vrak fysiskt så är jag även det mentalt, för just det, jag måste återigen ta nya sprutor, för att livmodern ska gå i vila under den här tiden. Sprutan gör mig till en överhormonell och emotionell liten donna. Inte så kul för min käre sambo som så snällt biter ihop. Jag lider verkligen med honom. Ush.
 
Nog om klagomålen. Jag vet att den här resan "snart" har nått sitt slut. Och jag kan verkligen känna hur den redan nu gör mig starkare. Det är en vinst när man går emot den fysiska smärtan, ger sig ut i pisseregnet och rent ut sagt kickar asset ur den! Jag kommer att klara det här. Var så säker på det. Heja mig, heja oss!
 
 
Bröstcancer - Kortison - Träning - cellgifter - cytostatika - peppa