Överlevnadsguide - cellgiftsbehandling

Jag minns så väl när det overkliga snart skulle bli sanning. Alla funderingar och rädslor inför cytostatika (cellgiftsbehandling) som snurrade runt i huvudet. Och informationen var otroligt snål när jag letade runt i internetdjungeln. Området är så otroligt stort så jag får dela upp detta i flera delar. I detta inlägg fokuserar vi på utseendet och jag delar med mig av värdefulla råd till dig som snart ska genomgå eller redan genomgår en behandling. Kom ihåg - du är modigare och starkare än vad du tror.
 
OBS! kom ihåg att allas kroppar reagerar helt olika på dessa behandlingar. Mina upplevelser behöver inte vara desamma som dina eller en annan persons. 
 
Att tappa håret 
Jag bestämde mig för att raka av håret istället för att vänta på att det skulle falla av. Mitt hår var redan relativt kort (axellångt) så jag slog slag i saken och rakade av mig allt på en gång. Jag gjorde det tillsammans med mamma, pappa och min sambo. Vi drog igång en skön spellista och "firade" med god mat och soffmys.
  • Har du långt hår kan det vara bekvämt att klippa håret i etapper. Se det som en chans att få "ha kul", passa på att testa nya frisyrer som du kanske aldrig tidigare vågat ha. Vem vet - kanske ser du ut som en riktig superstar i din "nya" frisyr? 
  • Omge dig själv av kärlek när/om du rakar dig. Bjud över en nära vän och drick lite bubbel? Eller ladda upp med riktigt hemmamys med en familjemedlem.
  • Googla fram bilder på kändisar som rockar sina rakade hjässor. Hur ball var inte Demi Moore, Amber Rose, Charlize Theron och Solange Knowles? Klicka här för inspo. 
  • Perukprovning. Jag passade på att gå helt bananas under perukprovningen. Jag testade allt mellan himmel och jord och det slutade med två peruker - en mörkbrun kort page samt en kall blond med mellanlångt hår. Ha inte brottom när du bestämmer dig, ta med en vän som kan peppa dig! Börja med en peruk och hämta ut den andra lite senare. 
  • Investera i sjalar/mössor/turbaner. Det är både bekvämt och smidigt för den som inte vill ha peruk men samtidigt inte har mod/ork att gå utan. Jag levde periodvis i mina mössor (kanske för att det var vinter också).
  • VÅGA gå utan peruk. Du har ingenting att skämmas för och är vacker precis som du är. Alla vågar inte men jag lider så med de som tvingar sig själva att gå med peruk för att det "föväntas" av samhället. Jag övade på att vara perukfri hemma bland familj och vänner. Mot slutet gjorde jag slut med peruken och gick utan. Har aldrig kännt mig så modig och stark som då.  
 
Kvällen då jag rakade av håret. Veckan efter hämtade jag ut min första peruk.
 
När jag gick utan huvudbonad dundrade jag alltid på med ett par stora härliga örhängen. 
 
Naglar och hudvård
Ja - tyvärr kan du tappa både naglar och drabbas av dålig hy. Jag fick behålla naglarna men visst blev de sköra och för att inte tala om huden som i omgångar var ren katastrof. 
  • Investera tidigt i en vårdande nagelolja som du masserar nagelbanden/nageln med, gärna minst två gånger om dagen. Köp även ett skyddande lack som stärker naglarna. Avsluta med att smörja in händerna med en mjukgörande handkräm.
  • Undvik starka/syntetiska produkter. Jag tvättade mig med produkter som var parfrymfria och svanenmärkta. Det var milt för huden och gjorde den inte lika lättretlig.
  • Gör en hemmagjord och återfuktande ansiktsmask på mosad avokado och honung. Huden blir som ny!
  • Tvätta av smink med vanlig kokosolja och smörj in dig med kokosolja efter varje dusch. 
  • Kroppen kämpar för att återhämta sig samtidigt som den bryts ner. Ge den därför alla förutsättningar att kunna bli det genom att använda rena produkter. Jag gjorde min egen deo som var både billig, dryg och skonsam för kroppen. Recept hittar du här.
En av mina värsta hudperioder, uppstod allt oftare mot slutet av behandlingarna.
 
Smink
Det kan kännas skönt att sminka sig under en cellgiftsbehandling då man i vissa fall tappar både fransar och bryn. Och ja- det händer att man blir blek och grå under ögonen också.
  • Jag rensade ut hela mitt sminkförråd, bytte ut alla produkter som var giftiga och innehöll parabener. 
  • Du kommer att vara infektionskänslig och därför är det viktigt att ditt smink inte har gått ut eller att någon annan använder det samtidigt som dig. 
  • Gör rent sminkborstar och penslar regelbundet för att minska infektionsrisken. 
  • Jag undvek mascara för att inte påfresta mina egna fransar. Alla gör olika, andra använder mascara och går över till lösfransar när de trillat av. Jag fick faktiskt nästan behålla mina men mot slutet trillade hälften av. Jag målade mig med eyeliner för att få till den där mascaralooken istället. 
  • Jag investerade i en naturlig ansiktolja från organicmakers som gjorde underverk. 
  • Topp tre viktigaste - ögonbrynspenna, eyeliner och en bra concealer. Det tar du dig långt på under en cytostatikabehandling.
  • Fantastiska Bodyshop håller kurser i sminkning för cancerdrabbade. Hör med din onkolog eller närmaste butik när kommande event är på gång. Riktigt bra för dig som inte är van vid att sminka sig. 
  • Jag blev kortisonsvullen, särskilt mot slutet. Då började jag med contouring, en form av sminkning där man framhäver linjer i ansiktet och som kan ge illusionen av att se lite "smalare" ut än vad man är. Det stärkte min självkänsla under de jobbigaste dagarna. På Youtube finns massa fantastiska självlärningsvideos. 
Exempel på hur det kan se ut före och efter en sminking.
 
 Första bilden har jag bara eyeliner, brynfärg samt läppstift. Andra bilden en mer invecklad makeup med contouring.
 
Jag väljer att avrunda här. Kanske fyller jag ut denna lista om jag skulle komma på något. Kommentera gärna med dina bästa tips under cytostatika behandling. Stora kramen till alla modiga kämpar där ute! 
Biverkningar - Bröstcancer - Feelgood - Kortison - Peruk - cancer - cellgifter - cytostatika - peppa - självkänsla - smink - utseende

Värmevallningar

Självklart har jag drabbats av klimakteriet.
 
Ladies please – can we talk about this? Alltså dessa värmevallningar. Det startar med en brännande känsla i huvudet som sedan sprider sig ner till resten av kroppen. Man svettas och brinner upp inifrån. Och det kommer några gånger per timme och är som värst på nätterna. När jag häromdagen var på ett yogapass trodde jag att jag hade drabbats av panikångest. För det kan ibland kännas lite så, man blir varm och yr – instant panic. Men jag resonerade med mig själv och räknade snabbt ut att det bara var vallningar. Det är så vidrigt. 
 
En obeskrivlig känsla som kanske många som har gått igenom klimakteriet känner igen sig i. Anledningen till att jag får dessa oönskade värmevallningar är för att min livmoder och dess äggstockar har gått in i en dvala på grund av en spruta jag tar i samband med cellgifterna. Som ni kanske redan vet kan cytostatika göra en infertil. Därför får jag denna sprutan i förebyggande syfte så att inte livmodern ska ta lika stor skada. Målet är så klart att jag ska kunna återfå min fertilitet efter denna tid. "fingers crossed".  
 
I går var jag på julpyntsshopping med min käre mor och när de där vallningar dyker upp i tid och otid vill man bara slita av sig peruken, vinterjackan och även kläderna för den delen och rulla sig naken i snön. Men sedan tvärvänder det och man blir jättefrusen istället. 
 
Har ännu en gång plöjt igenom Sex and the city boxen (alltid lika upplyftande serie). I serien får en av huvudrollsinnehavarna Samantha Jones bröstcancer och man får följa med henne i alla stegen. Och visst skrattar och relaterar man när man ser vissa scener – särkskilt svettvallningarna hon drabbas av.  Samantha springer ofta runt naken och viftar med ett papper eller liknande för att lufta ansiktet (vi har alla varit där). Och vid ett tillfälle håller hon ett tal på en stor bröstcancergala och väljer till slut att pausa för att säga "Oh hell with it", Sedan kastar hon av sig peruken och kontrar med "Much better". 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Klimakteriet - Samantha Jones - Sex and the city - Värmevallningar

En sömnlös drömmare

Det har blivit dåligt med sömn den senaste tiden och det gör mig otroligt utmattad och om möjligt tröttare än vad jag redan är. Sömn är A och O, särskilt när man tragglar sig igenom cellgifter som går så hårt på kroppen. Det blir lite utav en ond spiral. Har legat vaken sedan 4.30 och drar mig i sängen i hopp om en ny omgång sömn. Något som aldrig innfinner sig. Därför drar jag mig för gå ut på en uppfriskande morgonpromenad. Bloggar istället. Suck.
 
Hursomhelst är jag fortfarande tacksam över att gå på Taxol. Fick en ny dos i går och jag känner mig relativt frisk. Det tackar jag för varenda dag kan jag lova. Jag vet att kroppen bryts ner sakta men säkert och att jag i slutet av min behandling kommer vara väldigt svag. Men hoppade högt när jag i går fick veta att jag får jullov från cellgifterna i tre veckor. Härlig känsla, tänk att jag ska få njuta av att få äta riktig mat och kanske om jag känner för det dricka lite champagne när vi firar in det nya året. Det nya året som ska bli mitt cancerfria år, jag längtar. 
 
Tänk vilken ironi. Jag trodde verkligen att 2016 skulle bli det som så många gärna kallar för "mitt år". Jag hade precis tagit examen, lämnat praktiken i Stockholm och flyttat in i ett hus med min drömmiga pojkvän i min hemstad Kumla. Ja, jag fick till och med mitt första jobb som kommunikatör. Saker och ting föll på plats och jag var lyckligare än på länge. Men så kom ju den där dagen då livet stannade för mig och mina närmaste. Jag hade fått cancer vid 27 års ålder. 
 
Det är läskigt att tänka på återfallsrisken och att de kvinnor som har trippelnegativ cancer löper störst risk för återfall då det inte finns några efterbehandlingsmediciner att ta för att minska risken för återfall. Man står liksom där på andra sidan och håller alla tummar och tår för att skiten helt enkelt inte ska komma tillbaka. Jag har varit jätterädd för allt det här samtidigt har jag på ett sätt börjat acceptera situationen vilket gör att jag i dag lättare kan "skaka" av mig det. 
 
Det finns aldrig några garantier i livet. Varken för dig som är frisk eller för mig. Jag är helt övertygad om att jag just i detta nu är helt cancerfri då jag tagit bort hela mitt bröst samt att man inte fann någon spridning. Jag tar cellgifter för att "ta död" på de där mikroskopiska djävulscellerna som möjligtvis dragit ut på nya äventyr i kroppen min. Återigen – det finns inga garantier. Det finns ingen teknik i dag som kan se huruvida jag är cancerfri eller ej. Men jag väljer att ställa mig på den optimistiska sidan så att jag kan få livskvalitét. Jag menar – att måla fan på väggen har aldrig varit till min fördel. Jag kan välja att leva här och nu eller låta cancerjäveln ta över hela mitt liv. Vem vet vad framtiden har att ge? Kanske finner vi ett botemedel eller finner en fantastisk medicin som bromsar eller minskar risken för återfall. Gammelmormor levde till att bli 100 år och jag har inga som helst planer på att leva en tredjedel av det, det kan ni skriva upp. 
 
 
Biverkningar - cytostatika