Post chemo

Det har gått en tid sedan jag sist skrev här vilket jag tycker är ett relativt positivt tecken. Det betyder att cancer inte längre präglar mitt liv 24/7. 
Med det sagt (vill vara väldigt tydlig) så är psyket och kroppen långt ifrån färdigläkt. Men med små, små steg tågar jag framåt mot bättre tider. Att dessutom solen och våren tittar fram i takt med mitt tillfrisknande är ett stort plus. Solens strålar sänder mig positiva vibbar och motiverar mig på många plan.
 
Fem veckor har nu gått sedan sista dosen och känslan av att få behålla håret, kunna sminka sig och orka med långpromenader är för ljuvligt. Men dygnen kan fortfarande vända till det värre och det är inte helt ovanligt att jag gråter en skvätt mellan varven. Kvällarna och nätterna är tuffa, jag vaknar vanligtvis flera gånger och undrar om den senaste tiden bara var en mardröm. 
Intensiva stunder med mycket människor kan helt suga musten ur mig och orken är långt ifrån vad den en gång var. Hjärtat kan börja rusa i större folkmassor och därför försöker jag hålla mig till skogen och landet där jag får själaro. 
 
Jag har också fått tid för reflektion och nästan blivit manisk när det kommer till att "leta" knölar. Vid ett tillfälle hade jag fått en ganska stor knöl i ljumsken, den skräcken som infann sin var obeskrivlig. Min sambo fick lämna jobbet och min mamma plugget för att åka hem och trösta en otrösligt dotter och flickvän. Självklart var detta "bara" en innåtväxande finne. Det är svårt att förklara den här typen av rädsla som man känner. Det är en tortyr i sig att behöva kollapsa för minsta lilla avvikande grej som dyker upp på kroppen. 
 
Ibland får man helt enkelt luta sig tillbaka och acceptera att det jag gått igenom har satt sina spår. Det jag har fått gå igenom ska ingen människa ska behöva utsättas för. Men jag försöker att inte vara bitter och se bakåt. Dock är det svårt att radera sorgen och oron som förföljer mig. 
 
Den 20 april ska jag få åka på rehabiliteringsläger med Ung Cancer (världens bästa organisation). Det blir en långhelg ute på Brännö i Göteborgs skärgård, en otroligt efterlängtad rehabiliteringshelg som jag hoppas ska ge mig massa positivitet men framförallt nya redskap och verktyg för att hantera den mentala stressen.
 
Jag har stora förhoppningar på att snart kunna gå och införskaffa mig ett gymkort. Har säkert gått upp minst 10 kilo under den här tuffa tiden, men vad gör väll det? Nu vill jag hålla mig i form så jag förhoppningsvis också kan hålla cancern lite längre bort. Men jag stressar inte med något, kroppen får ta sin tid. Det kommer. 
 
 


Bröstcancer - Post chemo - Rehabilitering - Ung Cancer - cancer - cellgifter - trippelnegativ

Tillbaka till livet

"Det börjar kännas som att Johanna är tillbaka" sa min syster i dag med ett leende på läpparna. 
 
Och ja, jag håller med. Någonstans djupt där inne satt "jaget" i en isoleringscell utan varken fönster eller utrymme. För varje ny dag som går så har både kropp och själ kännt sig lite starkare. Livsbubblan har börjat expandera och cancern tar upp allt mindre av min tid. Under en mycket lång period har även min sjukdom haft ett stadigt grepp om mina drömmar men de senaste nätterna har jag fått drömma om framtida soffköp och resor till solen. Ett ganska gott tecken på tillfrisknad måste jag säga.
 
Med det sagt är jag långt ifrån hel. Jag gråter en skvätt varje dag. Jag kan gå från att fnittra och le till att i nästa stund förstelna av rädsla och oro. Jag tycker att Christine Meltzer satte ord på känslan "Cancer är som att ha PMS varje dag, man har alltid nära till gråt". Och det är så här mitt liv kommer att se ut. Men det får vara okej - jag accepterar det.
 
Katastroftankarna som uppstår efter att jag googlat runt eller råkat läsa för mycket om min sjukdom är det som oftast lägger grunden till panikångesten. När man tar cellgifter är det så otroligt lätt att man trycker på sök-knappen en gång för mycket och det är då psyket tenderar att kollapsa. 
 
Det hjälper mig inte att se statistiken. Det "handikappar" mig mentalt och tar upp den tid jag faktiskt har på jorden. Michael J. Fox sa en gång "När man tar ut det värsta i förskott och det en dag händer – då har man genomlevt det en gång i onödan". Det försöker jag bära med mig. Händer det värsta tänkbara då får jag ta det då (lättare sagt än gjort) och inte nu för då kan jag inte njuta av livet som faktiskt pågår. 
 
Veckan som gått har bjudit på många härliga skratt och jag börjar känna att det faktiskt finns en framtid som väntar där någonstans runt hörnet. Jag är tillbaka på ruta ett. Visst kommer jag bli lycklig en dag igen. Men det får ta sin tid. Min tid kommer. 
 
 
Bröstcancer - Positiv - USÖ - cancer - trippelnegativ

Cancerbaksmällan

Det blir aldrig som förr.
 
För åtta dagar sedan tog jag min allra sista cytostatika dos vilket innebär att behandlingsperioden nu är över. Och visst var det väll skönt att säga orden "see you never" till min sjuksköterska.
Håret har börjat växa ut och kroppen orkar lite mer för varje dag som går. Men psyket är långt ifrån färdigbehandlat. Hittills har det bara varit fokus på att överleva - dag för dag. Kroppens försvarsmekanism inrättade sig, vilket innebar att det inte fanns utrymme för att ta in det som faktiskt hände.
 
Nu kastas jag ut i världen med rivna murar och en ryggsäck så otroligt tung. Hjärtat slår dubbla slag när hjärnan ständigt går på högvarv. Min omvärld, den så okunniga omvärlden som bara ser "starka Johanna", hon som klarar allt. Vilken pärs men nu är den tuffa cancerresan över och hon kommer bli en riktig "Shero". 
 
Men tyvärr alla för här kommer den, redo eller ej - cancerbaksmällan. För jag undrar verkligen - hur börjar man leva igen? Vad vågar jag äta? Vilket smink får jag använda? Vad kan jag göra för att minska att detta händer igen? Ska jag planera min begravning utifall att? Kommer jag någonsin våga skaffa barn? Dödsångesten toppar såklart allt. Det jag just skrev är bara bagateller. 
 
Jag är i underläge nu, min kropp och mitt psyke har nått rock bottom vilket inte är så konstigt efter alla dessa månader. Jag ska göra allt i min makt för att finna frid och ro men är väl medveten om att det kommer att ta sin lilla tid.
 
Just nu pågår mitt sorgearbete. Chocken har lagt sig och jag försöker nu ta in vad som faktiskt hände. Vadå har jag tagit bort mitt högra bröst? Tillhör den där peruken mig? Vart är mina fransar? Vad är det för mörka ringar runt ögonen? Har jag gått upp 10 kilo? Kunde jag varit död inom en kort tid om jag inte kollade upp knölen? Jag sörjer för att jag har lidit och för vad jag har fått utstå. Visst kan det bara bli bättre från nu, eller kan det? Nu börjar den mentala resan och den är inte enkel att ge sig ut på. Men det ska gå det har jag gett mig fan på. 
 
 
 
 
Biverkningar - Bröstcancer - Mastektomi - cancer - cancerbaksmälla - cellgifter - cytostatika - trippelnegativ