Det är så stort och fint! Tänk att jag och min sambo nu väntar vårt första barn! Det har varit en väldigt krokig resa hit. Som vissa av er vet blev vi gravida i våras men det slutade i ett missfall under sommaren. Jag bestämde mig redan på sjukhuset där och då att jag inte skulle ge upp, att vi skulle försöka torka tårarna och gå vidare så fort vi bara kunde. DET var inte lätt. Vi hade redan fått vår beskärda del av sorg, oro och elände. Det ville liksom aldrig ta slut. Bara två månader efter missfallet tog det sig igen och hör och häpna - jag blev gravid samma dag som jag hade min två-årskontroll. 

 

Imorgon går vi in i vecka 16 ovh vi har redan varit på tre ultraljud på grund av den oron som legat och pyrt. Det har varit viktigt för oss att se så att allting har sett bra ut, vilket det hitills har. Den här gången försöker vi bara njuta av att vara gravida men det är inte så lätt när oron för cancern är med i bagaget. 

 

Vi kan vara lyckliga, skratta och känna framtidstro men för ett snabbt ögonblick bli smärtsamt medvetna om vår situation. Hur otäck den är och hur ovisst livet är efter cancer. Sedan en tid tillbaka har jag haft spänningar i mitt bröstben och det tär på mig. Man söker logiska förklaringar och vill vara så positiv som en bara kan. Detta är ännu en del av cancerbaksmällan, du tvingas leva med en ständig oro.

 

Mitt liv har alltid varit menings- och betydelsefullt men med ett foster i magen höjs oddsen en aning. För nu är det ju inte bara jag som kan drabbas. Det finns en liten inuti min kropp som är beroende av att mamma är frisk för att själv få en chans till liv. Och det är skrämmande men också betryggande och motiverande. 

 

Trött har jag varit, och då menar jag T R Ö T T. Vilket ju är helt vanligt för vilken gravid som helst, men mig skrämmer det slag på. Ena dagen ringer man onkologen för att nästa ringa mödravården. Det har blivit mitt liv. Och vi försöker fortfarande klura ut hur man ska förhålla sig till livet efter en cancersjukdom. Tack och lov är vården väldigt stöttande, jag får ringa och prata av mig i tid och otid. Jag får träffa en läkare eller vårdpersonal när helst jag behöver. Vården har min rygg. 

 

Nu njuter jag av att snart entra en värld av barnvagnar, blöjor och sömnlösa nätter. Nytt liv, nytt fokus! Måtte bara denna smärta försvinna snart så jag kan få vara i min lilla lyckobubbla. Jag behöver det. Jag förtjänar det. 

 

Är så otroligt nyfiken på vem som gömmer sig inne i magen min. Äntligen kan jag rulla lyckliga gatan fram. I juni kommer vår mirakelbebis. För det är precis vad jag tänker kalla denne för. Detta fostret skyddar mig nämligen i just detta nu mot återfall enligt vetenskaplig forskning. Detta gäller just min typ av bröstcancer - alltså trippelnegativ. Förstår ni hur sjukt det är? Där tänker jag vara i tankarna just nu. Wow. Och bara det att en kan bli gravid efter alla behandlingar? Sorgen jag kände när överläkaren sa "det finns tyvärr ingen garanti till barn efter detta". Jag har alltså blivit gravid på naturlig väg, utan hjälp av IVF. Utan att ha behövt använda mina nedfrysta ägg. Det är absolut inget skamfullt i att få hjälp när en har fertilitetsproblem. Jag har stor respekt för föräldrar som får genomgå dessa behandlingar. MEN jag vill bara belysa att min kropp är FRISK. Den har överlevt aggressiv cancer och cellgifter som dödar alla celler i kroppen. Vem Jesus sa ni? Ta fram historieböckerna och anteckna detta - JAG har återuppstått!