Framåtvolt

Så skönt att äntligen kunna skriva ett glädjande inlägg. Visst går livet konstant upp och ner men om jag skulle se över statistiken på mitt välmående de senaste månaderna kan man se att humöret och kroppen blir allt stabilare. 
Jag har knopat ihop lite egna överlevnadsstrategier som gör att jag tar mig framåt. Självklart vill jag dela med mig av några goda råd till de som kanske känner att de fastnat i hopplöshet och tvivel (trust me - I'v been there a thousand times). 
 
Jag bestämde mig ganska direkt efter mitt cancerbesked att jag inte skulle ha bråttom med någonting. Att jag för en gångs skull skulle ta saker och ting i ett långsamt tempo. Skynda långsamt. Det finns inga vinster i att stressa tillbaka till sitt "tidigare" liv. Jag accepterade att vissa dagar helt enkelt fick bestå av soffläge framför en serie. Jag accepterade att kroppen inte orkade lika mycket längre. Jag accepterade att hjärnans funktion var en aningen nedsatt. Jag accepterade att jag inte längre var densamma. 
 
Den enda press jag satt på mig själv under hela den här resan har varit att ge mig ut på minst en till två promenader om dagen. Det gör en alltid gott och det var något jag oftast alltid mäktade med. Ett helt okej måste enligt min mening. 
 
Jag började fråga mig själv "för vem gör jag detta och varför gör jag det?", så jag droppade med andra ord alla krav på mig själv. Kändes något för uttömande eller jobbigt så utsatte jag mig helt enkelt inte. Det går bra att storhandla en annan dag eller ta den där fikan nästa helg. Jag slog bort min inbyggda kravmekanism. 
 
Jag har unnat mig ett gymkort där både simning och relaxavdelning ingår. Att slappna av i en varm bastu eller i ett spabad gör väldigt mycket gott för både hjärta och själ. En otroligt fin investering att ge till sig själv efter en sådan här pärs. 
 
Jag, som tidigare aldrig haft något större intresse för hund gick och skaffade mig en alldeles egen liten fyrfotad vän. Det här har varit otroligt hjälpsamt i mitt läkande. Helt ofattbart att livet kunde vända så tvärt på både gott och ont. 
 
Jag blev lite min "egen läkare". Att googla runt för mycket eller gå med i en massa facebook grupper vill jag genast avråda andra till att göra. Det är en energitjuv utan dess like. Samtidigt tycker jag det är bra att man lär sig lite om hur just en själv kan leva på ett hälsosamare sätt - både själsligt och mentalt. Jag äter fortfarande socker, men mer sällan. Jag har valt att avstå från kött i den mån jag kan och gått över till att äta fisk- och vegetariskt. Jag kan fortfarande ta en slurp mjölk i kaffet men avstår även mejeriprodukter i den mån jag "kan". Jag tränar för att det får mig att må bra. Inte för att jag måste gå ner i vikt. Och när jag inte orkar - då är det också helt okej. 
 
Det gäller helt enkelt att hitta en balans som funkar för en själv. Man får aldrig någonsin jämföra sin resa med någon annans. Tro sig vara sämre för man inte orkade lika mycket som någon annan. Eller för att man inte "kom tillbaka" lika fort. Min onkolog har vid några tillfällen nämnt för mig att jag var en av de som "drabbades lite hårdare". Jag tror vi alla drabbas lika hårt, vi är bara olika på att visa det. Vissa kanske förtränger och får ta tag i demonerna vid ett senare tillfälle - tro mig, man kan inte hoppa över en sådan här kris. Vissa kanske hittar andra verktyg som hjälper dom framåt. 
 
Det blir bättre med tiden. Ibland känns det som att jag inte kommit någonstans. Men så blickar jag bakåt och inser hur mycket jag åstadkommit kommit knappt ett år efter avslutad behandling. Det ger jag mig själv en eloge för. 
 
Bättre tider är verkligen att komma, glöm aldrig det! 

Nya krafttag

Under fredagen träffade jag min onkolog för att diskutera min sjukskrivning och välmående. Det har varit en liten nedförsbacke den senaste månaden, både på gott och ont. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det svårt att hålla isär vad som är symptom på en cancersjukdom kontra "normala" vardagssjukdomar.
 
Som ni kanske har blivit införstådda med så är varje småsak, såsom en isittande huvudvärk eller magont ett litet dödsbesked på nytt. Man tappar helt känsla för vad som är normalt när rädslan för spridning eller återfall tar över tankarna.
Man känner och klämmer lite överallt på kroppen. Ibland kan jag vara rädd för att klia mig på vissa ställen i rädsla för att råka snudda en ny knöl. Jag är verkligen vettskrämd över att leva i denna kropp som jag en gång hyllat så högt. 
 
Det värmer gott i hjärtat och själen på både mig och min sambo när onkologen återigen understryker att jag blivit "botad". Är frisk. Hel (fast ändå halv). Jag tar till mig varenda ord. Men vi var alla överens om att själen fortfarande har en hel del att reda ut, så jag jag nickade förståndigt när onkologen föreslog att psykiatrin kanske skulle få "ta över".  
 
Ser fram emot att påbörja KBT och få nya verktyg för att hjälpa mig tackla de mentala striderna som lider. Vill ju så gärna tillbaka till ett hälsosamt tänkande. Själen behöver verkligen det. Jag behöver det. VI behöver det. Vissa dagar mår jag helt "normalt" men när de där jobbiga perioderna smyger sig in glömmer jag helt bort det där som jag annars kallar för "ljuva livet". Hamnar i fallgropar så djupa att de är svåra att ta sig ur emellanåt. 
 
Jag accepterar att detta är en process och något jag behöver göra. Det här är min resa och jag måste lyssna in varenda signal från kroppen. I dag har jag power och känner mig riktigt, förbannat jäkla bra! By the way, visst växer håret? 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Feelgood - Kärlek - Post chemo - Rehabilitering - cancer - cancerbaksmälla - trippelnegativ

Att acceptera

Det är nog en reflex det där med att vägra acceptera vissa sanningar. Jag kan verkligen inte korrigera det förgångna och det hade inte funnits något jag kunnat göra annorlunda för att undvika cancern i ett så tidigt stadie i livet. 
 
Men jag har hört så mycket om att acceptans ska vara ett hälsosamt koncept. Det låter som att allting skulle bli lättare då - "acceptera att det hände dig, hände oss". Och jag köper det konceptet. Ett vettigt mål. Tror bara att det tar olika tid för var man att komma dit. För ärligt talat tror jag fortfarande stundvis inte på att detta hände mig. 
 
Självaste behandlingsperioden är bara en dimma för mig, visst minns jag vissa fragment. Men saker som den där metallsmaken i munnen, smärtan, frossan, svallningarna det har helt förgått mig. Och jag tror inte riktigt jag hunnit bearbeta det för att bara ta något exempel. Jag bemöts av lite nya sorger då och då. Som när jag kommer på att mitt hår är kort, eller att jag inte fyller ut ena bh-bygeln längre, för att inte tala om chocken jag återigen fick i dag när jag såg hur mycket jag gått upp i vikt. 
 
Nu talar vi bara om de fysiska förändringarna. Sedan kommer även de inre förändingarna som består av rädslor, sorg, förakt, oro och ångest. När kroppen inte ter sig som den ska hamnar man i en ny dödsångest härva. En känsla som är helt främmande för mig. Och det är ett tungt lass att dra. 
 
Två tuffa veckor lämnar jag nu bakom mig för att bemöta en ny, mer energisk vecka. Tänk att jag känner direkt på morgonen när jag vaknar om det är en utmattningsdag eller en "normal" dag. Älskar verkligen de bra dagarna, då känner jag mig energisk, livsglad, framtidstroende och odödlig igen. En sak jag vill påstå är att livet smakar ännu mer nu än innan. Och när jag känner så inser jag att långsiktigt kommer den här otäcka sjukdomen ha gett mig något väldigt bra. Jag kommer besitta en kraft så stark som är få förunnat och veta mer om mig själv än någon annan i min omgivning kanske någonsin kommer att få chansen till att göra. 
 
Det accepterar jag. Att vägen kommer vara lång och jobbig ett tag till. Och jag får vara nöjd med det, tänker jag! För bättre blir det ju tack och lov.