Hälsoångest

Innan jag blev sjuk i cancer hade jag periodvis hypokondri som ofta ledde till väldigt stark hälsoångest. De flesta av er har säkert någon gång i livet upplevt känslan av att "kanske" vara påväg att bli sjuk och känna stark oro inför det. 
Exempel: du får reda på att sällskapet du umgicks med hela kvällen insjunknade i magsjuka under natten. Dagen efter börjar du själv helt plötsligt må lite illa, magen kanske rumlar lite, du blir kallsvettig och får kalla kårar och tänker "nu händer det". Men så går tiden och du blev inte alls sjuk.
 
Den känslan är något som genomsyrat min vardag i många år. Jag var aldrig rädd för dödliga sjukdomar såsom den jag själv senare i livet råkade ut för - cancer. Snarare ständig oro över att hjärtat skulle kollapsa, svimningar, magsjukor eller liknande. Detta triggade igång panikångest som i sin tur resulterade i hjärtklappning, svimning, yrsel, dålig mage och illamående. Det blev en ond cirkel som snurrade i ett. Tillslut begränsade det mitt liv till en nivå där jag inte längre klarade av att umgås med vänner. Jag flyttade hem till mina föräldrar och kunde periodvis inte ta mig till matbutiker eller åka bil. 
 
Detta fick jag terapi för och ganska så kort därefter återfick jag livskvaliteten igen och lärde mig hantera denna oro/stress. I dag är detta en mycket stor del av min vardag igen. Senaste tiden har varit jättetuff och jag föredrar att hålla mig inne i mitt hem men tvingar mig ut för att inte låta oron ta över. I dag kanske man kan säga att min hälsoångest är befogad. Cancer gör lite som den vill, den kan dyka upp igen precis närsomhelst och du kommer då inte veta vart. 
 
Efter en sommar av extremt hög stress så har min anding varit tung. Det blev två vändor till akuten och varje gång bekräftades att min anding var lika bra som en fullt frisk tonårings. Jag fick också kolla upp hjärtat med EKG då jag vissa stunder fick en strålande känsla från hjärtat upp till halsen/käken under denna period. Inga fel såklart, ett fint tickande och normalt hjärta. Sedan ska vi inte ens tala om ryggen och dess urusla skick. Och det är här den största oron vilar. För metastaser efter bröstcancer är vanligast i skelett och lungor. När man då får ständiga ryggproblem och tungandning - ja ni kan ju göra matematiken själva.
 
Periodvis tappar jag det helt. Jag lägger mig i klädkammaren på bottenvåningen och gråter tills jag lugnat mig. Jag vill panikringa onkolog för att kolla igenom precis hela kroppen, jag vill tala med MVC-läkaren för att få bekräftat att "tung rygg är normalt under graviditet". Googlar jag på "ont i skuldrorna gravid" så dyker det mest upp symtom för bäckenbenet eller ländryggen och då är oron igång igen. Varför är det bara jag som har ont i änglavingarna? Varför är det tung att promenera och simma? Det skulle ju vara jätteskonsamt? 
 
Jag tar lugnande varje kväll eftersom jag vet att tankarna och oron annars äter upp mig inifrån. I dag avbröt jag promenaden för jag blev så baktung. Har bara legat på yogamattan och försökt lugna mig sedan dess. Imorgon har jag samtal med psykiatrin där vi ska diskutera vad för slags terapi som är bra för mig. Mitt fokus skulle just nu vara hos mitt barn men sjukdomen kommer alltid i vägen. Det är som en djävul som vägrar låta mig få gå vidare, ständigt påmind och förevigt ärrad. Oron kan nog ingen psykiatriker i världen råda bot på, den kanske klingar av med åren om jag har tur. Jag har talats vid med canceröverlevare som drabbats för cancer för 15 år sedan men de säger alla att så fort ryggen börjar värka eller något i kroppen känns avvikande så kickar döds- och hälsoångesten igång igen. 

Saknaden av en frisk kropp

Om det är något jag verkligen saknar så är det en kropp som orkar. En kropp som klarar av. Visst gör min det till och från men det var så längesedan nu som jag verkligen kände mig återhämtad och orkesfylld. 
 
Jag har kännt mig trött nu i över två hela år. Just nu är jag gravid och kan helt klart förstå att det tar upp en hel del energi. Men även innan jag blev det så var det få förunnat att "orka". Det är allt för ofta jag får ställa in i brist på ork. 
 
Jag har vänner som är utspridda i hela Sverige och det är så ledsamt att alltid behöva betona "OM dagsformen tillåter". Senast i helgen fick jag ställa in ett besök till Stockholm. Jag vet att mina närmaste förstår men ibland, när även min egen sambo tvivlar, så vill jag bara skrika rakt ut. För är det möjligt att en människa som gått hemma så här länge verkligen bara kan fortsätta vara så energilös? Det är inte en syn för ögat. Man kan förvänta sig att jag lever i ett städat hem, att här finns ett kylskåp som alltid är fullt och att maten står på bordet varje dag när min sambo kommer hem från jobbet. 
 
Tyvärr är det inte så. Och det har ingenting med att göra att jag är "lat". Självklart kommer perioder och dagar då jag är mig själv igen och jag orkar allt. Men man liksom vet inte riktigt när de dagarna kommer. Och jag har testat det mesta, tränat när jag orkat det som minst. Bitit ihop och åkt på den där familjemiddagen. Jag är så trött på att vara trött. Att behöva ursäkta mig efter måltider för att än en gång lägga mig i soffan för återhämtning. 
 
Sen tror jag att det blir bättre med tiden, att kost och en någorlunda aktiv livsstil är det bästa botemedlet. Jag tror också att barnet vi väntar kommer ge kroppen den skjutsen den behöver. Samtidigt är jag livrädd över hur jag ska orka. Det blir ju bra tillslut, man anpassar sig efter vad man klarar av. tufft när man har en rastlös själ som sitter på en ocean av inspiration, idéer och visioner. Men jag har haft cancer. Obegripligt. Det var inte en liten förkyldning jag råkade ut för. Det var cancer. 

Vi ska ha barn!

Det är så stort och fint! Tänk att jag och min sambo nu väntar vårt första barn! Det har varit en väldigt krokig resa hit. Som vissa av er vet blev vi gravida i våras men det slutade i ett missfall under sommaren. Jag bestämde mig redan på sjukhuset där och då att jag inte skulle ge upp, att vi skulle försöka torka tårarna och gå vidare så fort vi bara kunde. DET var inte lätt. Vi hade redan fått vår beskärda del av sorg, oro och elände. Det ville liksom aldrig ta slut. Bara två månader efter missfallet tog det sig igen och hör och häpna - jag blev gravid samma dag som jag hade min två-årskontroll. 
 
Imorgon går vi in i vecka 16 ovh vi har redan varit på tre ultraljud på grund av den oron som legat och pyrt. Det har varit viktigt för oss att se så att allting har sett bra ut, vilket det hitills har. Den här gången försöker vi bara njuta av att vara gravida men det är inte så lätt när oron för cancern är med i bagaget. 
 
Vi kan vara lyckliga, skratta och känna framtidstro men för ett snabbt ögonblick bli smärtsamt medvetna om vår situation. Hur otäck den är och hur ovisst livet är efter cancer. Sedan en tid tillbaka har jag haft spänningar i mitt bröstben och det tär på mig. Man söker logiska förklaringar och vill vara så positiv som en bara kan. Detta är ännu en del av cancerbaksmällan, du tvingas leva med en ständig oro.
 
Mitt liv har alltid varit menings- och betydelsefullt men med ett foster i magen höjs oddsen en aning. För nu är det ju inte bara jag som kan drabbas. Det finns en liten inuti min kropp som är beroende av att mamma är frisk för att själv få en chans till liv. Och det är skrämmande men också betryggande och motiverande. 
 
Trött har jag varit, och då menar jag T R Ö T T. Vilket ju är helt vanligt för vilken gravid som helst, men mig skrämmer det slag på. Ena dagen ringer man onkologen för att nästa ringa mödravården. Det har blivit mitt liv. Och vi försöker fortfarande klura ut hur man ska förhålla sig till livet efter en cancersjukdom. Tack och lov är vården väldigt stöttande, jag får ringa och prata av mig i tid och otid. Jag får träffa en läkare eller vårdpersonal när helst jag behöver. Vården har min rygg. 
 
Nu njuter jag av att snart entra en värld av barnvagnar, blöjor och sömnlösa nätter. Nytt liv, nytt fokus! Måtte bara denna smärta försvinna snart så jag kan få vara i min lilla lyckobubbla. Jag behöver det. Jag förtjänar det. 
 
Är så otroligt nyfiken på vem som gömmer sig inne i magen min. Äntligen kan jag rulla lyckliga gatan fram. I juni kommer vår mirakelbebis. För det är precis vad jag tänker kalla denne för. Detta fostret skyddar mig nämligen i just detta nu mot återfall enligt vetenskaplig forskning. Detta gäller just min typ av bröstcancer - alltså trippelnegativ. Förstår ni hur sjukt det är? Där tänker jag vara i tankarna just nu. Wow. Och bara det att en kan bli gravid efter alla behandlingar? Sorgen jag kände när överläkaren sa "det finns tyvärr ingen garanti till barn efter detta". Jag har alltså blivit gravid på naturlig väg, utan hjälp av IVF. Utan att ha behövt använda mina nedfrysta ägg. Det är absolut inget skamfullt i att få hjälp när en har fertilitetsproblem. Jag har stor respekt för föräldrar som får genomgå dessa behandlingar. MEN jag vill bara belysa att min kropp är FRISK. Den har överlevt aggressiv cancer och cellgifter som dödar alla celler i kroppen. Vem Jesus sa ni? Ta fram historieböckerna och anteckna detta - JAG har återuppstått! 
 
 
 
Bröstcancer - trippelnegativ