Vill börja på ny refräng

Mitt liv känns som en gammal kärleksballad som går på repeat. Samma refräng om och om igen.
Jag vill så gärna skriva en ny låt, styra mitt öde, ta tillbaka kontrollen. 
 
Så jag tar tillbaka mitt liv genom att göra saker som känns bra för mig. Fantisera och skissa på drömmar som känns rätt för mig. 
I praktiken låter detta enkelt, du fick cancer, du blev "botad", vad stoppar dig nu egentligen? 
 
Det låter så enkelt. Det låter så förbannat enkelt. Men inuti mig är det som att någon ställt en tung byrå framför en dörr. En dörr som blir svår att öppna. I praktiken låter det så enkelt. 
 
Kvällarna och nätterna är värst. För då tappar jag alltid kontrollen. Har börjat överväga antidepressiva, men dagarna går ju bra - behöver jag verkligen sådant? 
Tankar i sängen "Kan jag få återfall om jag sover på mage?", "Hände detta mig" och den eviga "Hur lång tid har jag kvar?". Jag drar djupa suckar och försöker att hitta en regelbunden andning. Jag kan känna hur hjärtat hoppar trampolin där inne. Jag skriker till mig själv "tänk positivt". Och i praktiken - låter det så enkelt.
 
Utebliven mens, metastas i livmodern? Förra veckan började det här med arbete komma på tal och då brast jag ut i gråt. För när jag läser jobbannonser och ser meningar som "Är du driven?", "Har du ett skarpt sinne för", "Är du en vinnarskalle" så går kraften ur mig. Vem är den här personen som blev kvar efter cancern? 
 
Jag kan minnas fragment av diskussioner jag haft för att sedan inte kunna placera ut i vilket sammanhang och med vilka jag hade den med. I skrivandets stund känner jag mig paralyserad och blir utmattad av att tänka på hur förbannat tuff min vardag kan vara, på en mikronivå. En stor sorg förbarmar sig över mig. Vill vara positiv. Och i praktiken låter det så enkelt.
 
 

Vem är jag?

I går hade jag ett så otroligt givande möte med en av de bästa organisationer jag vet, nämligen Ung Cancer. Tillsammans med min fina bröstsyster, som jag tack vare sociala medier fått kontakt med, försökte sätta fingret på vad som "fattas" och behöver lyftas fram i cancervärlden.
 
Vi stod eniga när vi såg på varandra och förklarade att livet efter cancern är otroligt tufft. Det går inte på långa vägar att jämföra cancerbaksmällan med cellgifter och behandlingar så klart. För där och då försöker man med all kraft att ta sig igenom dagar av illamående, orkeslöshet, skelettvärk, aptitlöshet och vad det nu innebär. Men då intar man även ett så kallat "survivor mood". Man blir modig, stark och överlever dagen.
 
Det som händer efter, när man förlorat - i vissa fall saker som jobb, utbildning, sexualitet, personlighet, relationer etc. är en helt annan typ av "sorg". Vi var snabba på att bekräfta att vi båda upplevt och även nu upplever en slags extensionell kris. Vem är den här personen som blev kvar efter cancern? 
 
Hur ska jag exempelvis, en 28-årig "nyutexaminerad" kommunikatör kunna få ett jobb inom denna yrkesplattform igen? Hur förklarar jag den tid som varit? Orkar jag ens? Berättar man sanningen för den kommande arbetsgivaren eller håller man uppe fasaden? 
 
Hur förklarar man för ens vänner att nej, just nu är jag inte den person ni en gång lärde känna. Hon som kunde hålla låda från morgon till kväll. Hon som alltid var på och som hade en enorm livskraft. I dag är hon istället en tjej som glömmer bort småsaker och tappar bort sig i konversationer, en tjej som inte orkar gå längre promenader, inte orkar med långa dagsutflykter. Ibland kan hon inte ens skratta åt snabba och klockrena skämt. 
 
Vissa dagar får omgivningen se glimter av den jag för ett år sedan var. Då väcks så klart ett hopp och en förväntan. Det är här någonstans vi måste börja diskutera detta fenomen. Bara för att håret är påväg tillbaka och för att jag har en färgglad klänning, kanske till och med orkat med en utekväll med massa dans inte kan ha dessa förväntningar hängades över mig. 
 
Livet är asbolut inte skit, jag har sett mycket värre dagar i mitt liv (trust me - ett krossat tonårshjärta kan vara värre än cancer). Jag mår bra, livet kan absolut bli bra efter cancer, känns det såhär redan nu så kan jag inte ens föreställa mig hur underbar framtiden kommer att bli. Så positiv, det är jag. Men hör mig när jag säger sanningen ord - det måste finnas en realism i allt detta, en större förståelse från både samhälle, sjukvård och inte minst försäkringskassan.
 
Det här läkandet måste få ta sin tid, få ha sin gång, utan stress, krav och förväntningar. Det finns ingen på denna jord som vill tillbaka till det som en gång var mer än jag själv. Kanske kan jag aldrig bli den jag en gång var, men det finns inget som säger att den nya personen inte kommer att duga. Hon kommer kanske bara vara lite mer nedtonad och kanske ibland få rejält med fart. Men inte alltid. Den nya Johanna bromsar sig själv, har inte längre några skyhöga krav på sig själv. Och det mina vänner - det kan jag leva med. Frågan är - kan du?
 
Bröstcancer - cancerbaksmälla - trippelnegativ - utmattning

Inspirationslöst

Jag drog mig för att kliva ur sängen imorse. Försökte städa för att få upp energinivån. Inget. Sätter mig ned vid datan och börjar lyssna på favorit musik - inget händer. 
 
I dag sprutar ideér och drömmar runt som en virvelvind i mitt huvud - men jag fryser till is för att motivationen till något är på noll. En sådan dag då jag bara vill checka ut och sätta mig på en öde ö (helst en varm öde ö). 
 
I dag är en dag som inte nödvändigtvis kretsar runt just cancer utan mer en dag av total rastlöshet och isande tomhet. Fick förvarna min sambo (som sitter så lyckligt ovetandes på jobbet) om att humöret inte är på topp i dag. Ni vet som när man går in på SMHI för att kolla eftermiddagens väder "Hög risk för storm". 
 
Svårt att sätta ord på den känsla jag har just nu. Välkommen på middag - i dag serverar jag en utsökt gryta med framtidsdrömmar och självförakt som huvudingridienser.
 
Skriver vidare lite på min bucketlist. 4 år kvar innan friskförklarad. Vad vill jag fullfölja nu? Jag är ju trots allt ganska så okrossbar för jag har liksom inget längre att förlora. Jag var påväg att mista livet för en kort stund men det har ju ordnat upp sig ganska så bra. Jag har börjat se livet som en gåva - en gåva jag inte vill kasta bort. Tiden, den så otroligt dyrbara tiden, varför sitter jag här med offerkoftan på och låter livet rinna som sand ur mina händer? 
 
I dag kontaktade jag drivhuset. Det är en start. Jag börjar där. 
 
Ååååså avslutar jag med att posta en så kallad "mood" picture. (ta med en nypa ironi tack). 
 
 
 
Bröstcancer - Rehabilitering