Två år som cancerfri

Det har och är ännu en lång resa. Men visst är det mäktigt att nu ha varit cancerfri i två hela år? Det är en milstolpe utan dess like. Nu ökar chanserna till ett långt liv sakta men säkert. De första två-tre åren löper man störst risk för återfall och nu är den värsta tiden över. 
 
Men det är inte helt lätt att andas ut. Det finns inga garantier för något men den här gången tänker jag sätta mitt mindset efter statistiken. Så tacksam, så glad. Så varm och avslappnad. Jag har ju än en gång kraschat efter sommarens alla kriser. Kroppen gav helt enkelt upp efter all sorg kändes det som. Soffan har varit min trogne följslagare de senaste fyra månaderna sorgligt nog. Att kroppen reagerar på stress kan dröja vilket det gjorde för mig. Jag försköt den ännu en gång och det resulterade i ryggproblem, akne, håravfall och blåsor i hela munnen. Nu har jag medicin som jag tar när jag blir för stressad och fokuserar helt på att få så mycket sömn och återhämtning som möjligt.
 
Jag har skrattat så mycket jag kunnat och gått ut i skogen på långa promenader. Badat långa varma härliga bad och omslutit mig av energigivande människor. Jag försöker ställa om mig på att vintern och mörkret nu är påväg. Det brukar vara extra tufft för mig på vinterhalvåret, avsaknaden av sol och kylan som gärna påverkar mitt mående. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade till julen. Älskade december! 
 
Nu blickar vi än en gång framåt. Jag har bara en önskan nu och det är att kunna återhämta mig snabbt. Längtar så efter vardagliga ting som att ha en arbetsplats att gå till varje dag. Ja, det enkla lilla kan man säga. 
 
Nu är även min gamla frisyr så gott som tillbaka och jag njuter varje gång jag ser mig i spegeln. Helt plötslig är det som att ingenting har hänt? Den som inte känner mig skulle aldrig kunna ana min historia. Nu kan jag sätta upp håret med klämmor och toffsar igen. Det är så sjukt underbart. 
 
 
 
 

Att få behålla sin värdighet i ett sjukt samhälle

Det var i november 2017. Alltså bara månader efter att jag genomgått en cancerresa vid 27-års ålder som försäkringskassan förklarade att jag inte längre var berättigad sjukpenning. 
 
Jag trodde, redan under cellgifterna, att jag - dels på grund av min unga ålder men även på grund av de otroligt tuffa behandlingarna skulle få rehabiliterande arbetsträning. Så blev det inte. Det gick istället från att jag var 100 % nedsatt i min arbetsförmåga till 100 % arbetsför. Trots otaliga intyg. 
 
Jag fann mig själv kollapsad inne på arbetsförmedlingen, hjälp mig! vad händer nu? Kort därefter sattes jag in i ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt program. Där inkomsten ligger på saftiga 3 700 efter skatt. Jag tänkte "vad sjukt, nu helt plötsligt anses jag inte längre som arbetsför och ska arbetsträna men inte på en sjukpenningsnivå". 
 
Skillnaden? Ingenting egentligen, bara det att jag får tre tredjedelar mindre i inkomst. Jag fick bara helt skaka av mig den ekonomiska situationen. För kriget mot FK tog för mycket kraft. Att få tillbaka livet har varit mitt enda fokus. Men nu såhär åtta månader senare, när biverkningarna från behandlingarna kommer i skov och slår ut mig totalt. Inser jag att vägen tillbaka till en normal vardag kräver mycket mer tid. 
 
Jag har varit i ett "hitte-på-land" de senaste åtta månaderna. På en arbetsplats så fantastiskt, med kollegor så förstående. Där jag kan komma och gå utifrån mina villkor och min ork. Framsteg har skett, innan sommaren orkade jag nästan hela 50 %. Så kraschade jag igen och nu finner jag mig mitt i stormen ännu en gång.
 
Att applicera detta i verkligheten. Det vill säga att jag får en tjänst, tror någon då på fullaste allvar att det skulle gå att man kom och gick utfirån dagsformen? Nej. Så vart hamnar jag då? Jo mellan stolarna. Där har jag suttit nu på golvet ett tag. Så i dag föll jag samman igen på arbetsförmedlingen. Viljan är där, törsten efter jobb är så stark. Men kroppen. Den arma, utmattade kroppen. 
 
Jag är inte en 19-åring som har svårt att komma ut i arbete. Jag är en kvinna som snart blir 30 år. Som har år av erfarenheter inom olika yrkesroller och som dessutom har en 3 1/2 årig universitets utbildning. Jag blev dödligt sjuk i cancer och jag lever i dag med dolda skov, som i perioder är så tuffa att jag inte ens kan förmå mig att slänga in en tvätt. 
 
Jag har förlorat min värdighet som människa i detta samhälle. Man har investerat i att bota mig från min sjukdom men man har sedan kastat ut mig på gatan. Psykisk ohälsa efter cancer ska tas på fullaste allvar och likaså de biverkningar som medföljer. Jag har övervägt många alternativ, alla utvägar - även den om att avsluta mitt eget liv. Är det så här vi vill att samhället ska se ut? Tänk om man istället hade en vilja att rehabilitera mig, så att jag kunde komma tillbaka snabbare och få ge tillbaka till samhället? Vore inte det en toppenidé? Vi ser inte människan längre. Vi ställer krav som är orimliga på de som fallit offer för olika sjukdomar. För att inte tala om LSS. Nu väntar ännu en ny kamp med föräskringskassan men jag hoppas att jag denna gång får medvind. Det är ju val snart så kanske det kan vara till min fördel.

Överlevnadsguide - cellgiftsbehandling

Jag minns så väl när det overkliga snart skulle bli sanning. Alla funderingar och rädslor inför cytostatika (cellgiftsbehandling) som snurrade runt i huvudet. Och informationen var otroligt snål när jag letade runt i internetdjungeln. Området är så otroligt stort så jag får dela upp detta i flera delar. I detta inlägg fokuserar vi på utseendet och jag delar med mig av värdefulla råd till dig som snart ska genomgå eller redan genomgår en behandling. Kom ihåg - du är modigare och starkare än vad du tror.
 
OBS! kom ihåg att allas kroppar reagerar helt olika på dessa behandlingar. Mina upplevelser behöver inte vara desamma som dina eller en annan persons. 
 
Att tappa håret 
Jag bestämde mig för att raka av håret istället för att vänta på att det skulle falla av. Mitt hår var redan relativt kort (axellångt) så jag slog slag i saken och rakade av mig allt på en gång. Jag gjorde det tillsammans med mamma, pappa och min sambo. Vi drog igång en skön spellista och "firade" med god mat och soffmys.
  • Har du långt hår kan det vara bekvämt att klippa håret i etapper. Se det som en chans att få "ha kul", passa på att testa nya frisyrer som du kanske aldrig tidigare vågat ha. Vem vet - kanske ser du ut som en riktig superstar i din "nya" frisyr? 
  • Omge dig själv av kärlek när/om du rakar dig. Bjud över en nära vän och drick lite bubbel? Eller ladda upp med riktigt hemmamys med en familjemedlem.
  • Googla fram bilder på kändisar som rockar sina rakade hjässor. Hur ball var inte Demi Moore, Amber Rose, Charlize Theron och Solange Knowles? Klicka här för inspo. 
  • Perukprovning. Jag passade på att gå helt bananas under perukprovningen. Jag testade allt mellan himmel och jord och det slutade med två peruker - en mörkbrun kort page samt en kall blond med mellanlångt hår. Ha inte brottom när du bestämmer dig, ta med en vän som kan peppa dig! Börja med en peruk och hämta ut den andra lite senare. 
  • Investera i sjalar/mössor/turbaner. Det är både bekvämt och smidigt för den som inte vill ha peruk men samtidigt inte har mod/ork att gå utan. Jag levde periodvis i mina mössor (kanske för att det var vinter också).
  • VÅGA gå utan peruk. Du har ingenting att skämmas för och är vacker precis som du är. Alla vågar inte men jag lider så med de som tvingar sig själva att gå med peruk för att det "föväntas" av samhället. Jag övade på att vara perukfri hemma bland familj och vänner. Mot slutet gjorde jag slut med peruken och gick utan. Har aldrig kännt mig så modig och stark som då.  
 
Kvällen då jag rakade av håret. Veckan efter hämtade jag ut min första peruk.
 
När jag gick utan huvudbonad dundrade jag alltid på med ett par stora härliga örhängen. 
 
Naglar och hudvård
Ja - tyvärr kan du tappa både naglar och drabbas av dålig hy. Jag fick behålla naglarna men visst blev de sköra och för att inte tala om huden som i omgångar var ren katastrof. 
  • Investera tidigt i en vårdande nagelolja som du masserar nagelbanden/nageln med, gärna minst två gånger om dagen. Köp även ett skyddande lack som stärker naglarna. Avsluta med att smörja in händerna med en mjukgörande handkräm.
  • Undvik starka/syntetiska produkter. Jag tvättade mig med produkter som var parfrymfria och svanenmärkta. Det var milt för huden och gjorde den inte lika lättretlig.
  • Gör en hemmagjord och återfuktande ansiktsmask på mosad avokado och honung. Huden blir som ny!
  • Tvätta av smink med vanlig kokosolja och smörj in dig med kokosolja efter varje dusch. 
  • Kroppen kämpar för att återhämta sig samtidigt som den bryts ner. Ge den därför alla förutsättningar att kunna bli det genom att använda rena produkter. Jag gjorde min egen deo som var både billig, dryg och skonsam för kroppen. Recept hittar du här.
En av mina värsta hudperioder, uppstod allt oftare mot slutet av behandlingarna.
 
Smink
Det kan kännas skönt att sminka sig under en cellgiftsbehandling då man i vissa fall tappar både fransar och bryn. Och ja- det händer att man blir blek och grå under ögonen också.
  • Jag rensade ut hela mitt sminkförråd, bytte ut alla produkter som var giftiga och innehöll parabener. 
  • Du kommer att vara infektionskänslig och därför är det viktigt att ditt smink inte har gått ut eller att någon annan använder det samtidigt som dig. 
  • Gör rent sminkborstar och penslar regelbundet för att minska infektionsrisken. 
  • Jag undvek mascara för att inte påfresta mina egna fransar. Alla gör olika, andra använder mascara och går över till lösfransar när de trillat av. Jag fick faktiskt nästan behålla mina men mot slutet trillade hälften av. Jag målade mig med eyeliner för att få till den där mascaralooken istället. 
  • Jag investerade i en naturlig ansiktolja från organicmakers som gjorde underverk. 
  • Topp tre viktigaste - ögonbrynspenna, eyeliner och en bra concealer. Det tar du dig långt på under en cytostatikabehandling.
  • Fantastiska Bodyshop håller kurser i sminkning för cancerdrabbade. Hör med din onkolog eller närmaste butik när kommande event är på gång. Riktigt bra för dig som inte är van vid att sminka sig. 
  • Jag blev kortisonsvullen, särskilt mot slutet. Då började jag med contouring, en form av sminkning där man framhäver linjer i ansiktet och som kan ge illusionen av att se lite "smalare" ut än vad man är. Det stärkte min självkänsla under de jobbigaste dagarna. På Youtube finns massa fantastiska självlärningsvideos. 
Exempel på hur det kan se ut före och efter en sminking.
 
 Första bilden har jag bara eyeliner, brynfärg samt läppstift. Andra bilden en mer invecklad makeup med contouring.
 
Jag väljer att avrunda här. Kanske fyller jag ut denna lista om jag skulle komma på något. Kommentera gärna med dina bästa tips under cytostatika behandling. Stora kramen till alla modiga kämpar där ute! 
Biverkningar - Bröstcancer - Feelgood - Kortison - Peruk - cancer - cellgifter - cytostatika - peppa - självkänsla - smink - utseende