Och så kom Johan

Jag hade länge sprungit på villovägar. Sökt. Förvirrad – famlandes i mörker. Det där med kärlek var nog inte riktigt min grej. Jag tänkte ofta på hur körd jag var när det kom till tvåsamheten.

Envis och självständig – aldrig skulle någon få utnyttja min kärlekshungrande törst igen. Men så kom den där dagen, den där dagen då jag insåg mitt egna värde. Jag gjorde slut med självföraktet och släppte taget helt och hållet. Och då, då kom Johan.
 
Johan var killen som hade allt det där som jag så länge hade fruktat - hus och ett fast jobb.
Men eftersom det här med att springa ikapp sig själv inte riktigt funkade för mig i längden så släppte jag helt taget och följde min magkänsla. Det bästa beslutet jag någonsin tagit.
 
För Johan har räddat mig. Han står ut med mina demoner och nu även min bröstcancer. Han är ung och ska inte behöva tacklas med sådan skit. Han ska ju vara i Tyskland på Oktoberfest och dricka billig bärs med sina vänner. Men istället är han här med mig. 
 
I torsdags opererades mitt högra bröst bort. Det är en väldigt stor del av en kvinnas yttre. Numera är jag vanskapt och ser inte alls längre ut som genomsnittskvinnan. Men Johan säger att han inte kunde vara lyckligare – nu är ju cancern borta (åtminstonde tumören). I morse fick han hjälpa mig in duschen och skrubba rent mig likt en undersköterska på äldrevården.
 
Trots allt det vackra han gör för mig kan jag bli irriterad och arg på honom. Men det handlar egentligen aldrig om just honom. Det handlar om att jag slåss med mitt innre. Vart jag än går följer cancern med mig. Den finns och växer inuti mig. Det är svårt att skaka av sig känslor som dödsångest, panik och likgiltighet. 
 
Jag vill att Johan ska veta att han är min hjälte i det här. För utan honom hade mörkret varit om inte ännu mörkare. Johan gör att det helvetetet jag just nu genomlever är så bra som det bara kan bli. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka honom och visa hur mycket han betyder för mig när känslorna ständigt sviker. Du är underbar. Föralltid din. 
 
 
 
 

Resan börjar

I dag är jag låg. Riktigt förbaskat låg. För imorgon början den ofrivilliga cancerresan. Förintelsen. Dagen D. Kristallnatten. Tjernobyl. Hiroshima. Dagen då cancern tas bort men dagen då allt blir till verklighet.
 
Jag kan inte känna att jag har cancer just nu mer än att en stor knöl växer inuti mitt högra bröst. Hälsan är på topp bortsett från den dystra känslan som svämmar över i magen. 
 
Imorgon ska min kropp våndas och förintas för att sedan få återuppstå. Ett rent helvete väntar runt hörnet men det kommer att ta slut inom sin tid. 
 
I dag sa mamma ännu en gång att hon skulle göra allt för att få ta min plats. För att få ta min cancer. Jag log och sa till henne "mamma, det här är min resa att göra och dessutom skulle jag inte kunna stå ut med tanken på att någon annan i min familj skulle behöva göra detta. Jag är stark och jag ser det bara som ännu en utmaning". 
 
Ni vet ju vad jag åstadkommit. Alla städer jag varit i. Alla människor jag träffat. Alla jobb jag prövat på. Utbildningar. Klart som fan man måste få lura döden en gång också. Tänk vad allt annat kommer vara en bagatell i jämförelse med detta. 
 
Aldrig ska någon få trampa på mig igen. Aldrig ska jag släppa in ond energi i mitt liv. Varje dag är jag tacksam för livet – för jag har insett att vi alla bara lever på lånad tid. 
 

Beskedet

Jag hade mina föraningar. Men ingenting kunde förebereda mig på mitt livs mest traumatiska ögonblick.
Det ögonblicket då jag håller hårt min bästa väns hand och livet tar en paus. 
 
Jag såg det i läkarens blick och hon gick rakt på sak "Det är en tumör". Hjärtat sjönk och jag föll.
Jag viskade högt "nu kommer jag nog att spy". Det blev snabbt syrefattigt och jag tappade helt fattningen. När det gick upp för mig vad hon precis sagt skrek jag bara hysteriskt "ring mamma, ring mamma". 
 
Jag reste mig upp och började, med darrande steg gå runt i det lilla rummet. Jag grubblade högt tankar som "Ska jag dö nu?" och "Hur långt har jag kvar?".
 
Det kändes som en evighet vi satt i det där rummet och det enda jag ville var att få åka hem. Gå och lägga mig och vakna upp ur denna madröm. Att ett så äckligt mörker, skulle falla över mig, så hårt, en seg måndagseftermiddag. Ofattbart. Obegripligt. Som taget ur sagorna. 
 
Så vad vet vi nu? Jag vet att tumören som växer i mitt högra bröst är 3 cm stor. Den är elak och "delar sig snabbt". Den har inte (vad läkarna vet just nu) spridit sig. Overkligt.
 
Men hör upp nu – på torsdag kommer räddningen. På torsdag tar de mitt högra bröst. Det där bröstet som sakta har försökt ha ihjäl mig vid 27 års ålder.
 
Jag är en av de där 800 människorna under 30 år i Sverige som har fått cancer. Jag är en av de fem procenten under 50 som har fått bröstcancer. Vad är oddsen? Jag har aldrig vunnit på lotto, inte heller har jag kammat hem ett sånt där stort chokladpaket på Liseberg. Det är skrattretande och gör mig förbannad. Fast mestadels gråter jag. För det finns ingenting kul med den här äckliga sjukdomen. 
 
Men nu är det som det är och som ny i cancerbranschen måste jag helt enkelt göra det "bästa" av situationen. Cancern kommer att ta bestjäka mig på mitt bröst (och kanske även det vänstra). Den kommer att ta mitt hår och den kommer göra mig riktigt, riktigt jävla sjuk. 
 
Men den kommer också få mig att uppskatta typ varenda vaken minut i livet. Och kanske, men bara kanske, kommer den att skänka mig något gott. 
 
Jag har och kommer aldrig acceptera den här diagnosen. Och vad jag ABSOLUT inte kommer att acceptera är att den ska få ta mitt liv. Den kan få mitt bröst och den kan få ta mitt hår. Men den ska aldrig och kommer aldrig att ta mitt liv. 
 
På torsdag börjar resan. En destruktiv resa som jag inte gärna åker på. En resa som kanske aldrig kommer att ta slut. Men den måste göras och jag är och förblir STARK. Den här äckliga farsoten har "blomstrat" ut i fel kropp och kommer att ha vissnat jävligt, jävligt fort. 
 
Kom ihåg att jag är inget offer, jag är en överlevare. 
 
FUCK CANCER.