Två år som cancerfri

Det har och är ännu en lång resa. Men visst är det mäktigt att nu ha varit cancerfri i två hela år? Det är en milstolpe utan dess like. Nu ökar chanserna till ett långt liv sakta men säkert. De första två-tre åren löper man störst risk för återfall och nu är den värsta tiden över. 
 
Men det är inte helt lätt att andas ut. Det finns inga garantier för något men den här gången tänker jag sätta mitt mindset efter statistiken. Så tacksam, så glad. Så varm och avslappnad. Jag har ju än en gång kraschat efter sommarens alla kriser. Kroppen gav helt enkelt upp efter all sorg kändes det som. Soffan har varit min trogne följslagare de senaste fyra månaderna sorgligt nog. Att kroppen reagerar på stress kan dröja vilket det gjorde för mig. Jag försköt den ännu en gång och det resulterade i ryggproblem, akne, håravfall och blåsor i hela munnen. Nu har jag medicin som jag tar när jag blir för stressad och fokuserar helt på att få så mycket sömn och återhämtning som möjligt.
 
Jag har skrattat så mycket jag kunnat och gått ut i skogen på långa promenader. Badat långa varma härliga bad och omslutit mig av energigivande människor. Jag försöker ställa om mig på att vintern och mörkret nu är påväg. Det brukar vara extra tufft för mig på vinterhalvåret, avsaknaden av sol och kylan som gärna påverkar mitt mående. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade till julen. Älskade december! 
 
Nu blickar vi än en gång framåt. Jag har bara en önskan nu och det är att kunna återhämta mig snabbt. Längtar så efter vardagliga ting som att ha en arbetsplats att gå till varje dag. Ja, det enkla lilla kan man säga. 
 
Nu är även min gamla frisyr så gott som tillbaka och jag njuter varje gång jag ser mig i spegeln. Helt plötslig är det som att ingenting har hänt? Den som inte känner mig skulle aldrig kunna ana min historia. Nu kan jag sätta upp håret med klämmor och toffsar igen. Det är så sjukt underbart. 
 
 
 
 

När livet händer

Det har varit tyst här ett tag av olika anledningar. Livet går ju på ett sätt vidare, allting är inte cancer längre (tack och lov). Men baksmällan hänger kvar trots att den blir allt mildare och mildare. Sen blev den här sommaren tyvärr inte alls vad jag hade tänkt mig. Den blev riktigt, riktigt hemsk. Jag och min sambo väntade barn men den lyckan blev väldigt kortvarig. I dag är vi tacksamma över att min kropp har återhämtat sig och att den faktiskt kan bli gravid. Snacka om revansch. Det var en underbar känsla och jag kände mig så otroligt harmonisk under den tiden. Tyvärr händer "livet" och vi blev än en gång påminda om hur orrättvist det faktiskt är.
 
Bara en vecka efter den omskakande händelsen skedde det som absolut inte fick hända. Vår älskade och finaste skatt, vår hund Sid avled. Hastigt och oväntat vilket krossade mig totalt. Jag har försökt hålla huvudet kallt, sipprat efter luft. Kroppen är klippt slut både fysiskt och mentalt. Men i allt detta har vi klarat av och orkat ta oss vidare. För livet måste ju gå vidare. 
 
Dessa olyckliga händelser har gjort det tufft för själen min att orka. Jag har haft väldigt ont i kroppen och återfått en hel del ångest/stress samt oro. Funderat på om livet verkligen är till för mig? Funderat på vad meningen med allt elände är? Men det är då jag stannar upp och reflekterar. Det här är ju livet - det finns inget som säger att det ska vara en saga bestående av väldoftande blommor och rena lakan. 
 
Jag fick ett tufft liv, med många motgångar. Men ändå står jag här i dag och jag lever. Ibland känns det som att jag bara överlever. Jag andas och jag är med. Jag hänger kvar i svängarna och lever i nuet. Det är tack varje min familj och mina vänner att jag orkar och får power. 
 
Om en månad är det dags för två-årskontrollen. Det river såklart upp mycket tankar och oro. Därav är det extremt viktigt att hålla fokus - på framtiden. För den finns verkligen. Framtiden är till för mig. Många vändor in och ut på olika vårdinstitut. Jag har haft tungt att andas, ont i bröst/rygg. Fått för mig att det är metastaser som frodas i min kropp. Men så i dag gjorde jag yoga, som ju är den bästa medicinen, men som jag "glömmer bort" att använda mig av. Yogade i 45 minuter och det tog bort alla krämpor. Nu sitter jag här och djupandas utan smärta. Ryggen har slappnat av och hjärnan har varvat ner. Nu blir det yoga morgon och kväll, fokus framåt! 

"Jag tror jag kan"

Jag har nu arbetstränat som kommunikatör på kommunen i snart sex hela månader - hur fantastiskt? Det kändes till en början som att bestiga ett berg. Första tiden kom jag bara dit för en morgonfika i princip men i takt med nya rutiner så började kroppen ge med sig allt mer och mer. I fem månader har jag jobbat 25 % som nu övergått till hela 50 % - vilket är ett jättekliv för mig.
 
Bäst av allt är att det går bra och att jag fortfarande har ork kvar när jag kommer hem, även om jag behöver planera in återhämtning mellan jobb, aktiviteter och vardagsbestyr. Årsdagen närmar sig med stormsteg och i september har jag varit cancerfri i två år. Det är stort, så stort att jag knappt vet varken ut eller in. Än är jag inte där men jag gillar att leka med tanken att de mest kritiska åren snart har gått förbi. 
 
Varje dag tar jag ett steg bort från cancern och den tar allt mindre och mindre plats. Självklart blir jag påmind varje dag av att bara se mig själv i spegeln, eller när den där förbannade tröttheten hälsar på. Men jag börjar äntligen få distans till dödsångesten och är inte längre lika "hård" mot mig själv. 
 
Det är bara fortsätta framåt, en fot framför den andra, ett djupt andetag och lita på att allt ska bli bra. Mitt råd till er därute som kanske också genomgått eller ska genomgå en liknande resa är just att ta det lugnt. Ha inte bråttom tillbaka, ge dig kropp en ärlig chans att få återhämta sig. Förstå och respektera vikten av återhämtning efter ett trauma och månader av behandlingar. Jag har fortfarande en bit kvar men om det är något som jag är stolt över är att jag tog det försiktigt från första stund och inte hetsade tillbaka till livet. Det tror jag att jag vinner på i det långa loppet. 
Bröstcancer - Feelgood - trippelnegativ - återhämtning