Saknaden av en frisk kropp

Om det är något jag verkligen saknar så är det en kropp som orkar. En kropp som klarar av. Visst gör min det till och från men det var så längesedan nu som jag verkligen kände mig återhämtad och orkesfylld. 
 
Jag har kännt mig trött nu i över två hela år. Just nu är jag gravid och kan helt klart förstå att det tar upp en hel del energi. Men även innan jag blev det så var det få förunnat att "orka". Det är allt för ofta jag får ställa in i brist på ork. 
 
Jag har vänner som är utspridda i hela Sverige och det är så ledsamt att alltid behöva betona "OM dagsformen tillåter". Senast i helgen fick jag ställa in ett besök till Stockholm. Jag vet att mina närmaste förstår men ibland, när även min egen sambo tvivlar, så vill jag bara skrika rakt ut. För är det möjligt att en människa som gått hemma så här länge verkligen bara kan fortsätta vara så energilös? Det är inte en syn för ögat. Man kan förvänta sig att jag lever i ett städat hem, att här finns ett kylskåp som alltid är fullt och att maten står på bordet varje dag när min sambo kommer hem från jobbet. 
 
Tyvärr är det inte så. Och det har ingenting med att göra att jag är "lat". Självklart kommer perioder och dagar då jag är mig själv igen och jag orkar allt. Men man liksom vet inte riktigt när de dagarna kommer. Och jag har testat det mesta, tränat när jag orkat det som minst. Bitit ihop och åkt på den där familjemiddagen. Jag är så trött på att vara trött. Att behöva ursäkta mig efter måltider för att än en gång lägga mig i soffan för återhämtning. 
 
Sen tror jag att det blir bättre med tiden, att kost och en någorlunda aktiv livsstil är det bästa botemedlet. Jag tror också att barnet vi väntar kommer ge kroppen den skjutsen den behöver. Samtidigt är jag livrädd över hur jag ska orka. Det blir ju bra tillslut, man anpassar sig efter vad man klarar av. tufft när man har en rastlös själ som sitter på en ocean av inspiration, idéer och visioner. Men jag har haft cancer. Obegripligt. Det var inte en liten förkyldning jag råkade ut för. Det var cancer. 

Vi ska ha barn!

Det är så stort och fint! Tänk att jag och min sambo nu väntar vårt första barn! Det har varit en väldigt krokig resa hit. Som vissa av er vet blev vi gravida i våras men det slutade i ett missfall under sommaren. Jag bestämde mig redan på sjukhuset där och då att jag inte skulle ge upp, att vi skulle försöka torka tårarna och gå vidare så fort vi bara kunde. DET var inte lätt. Vi hade redan fått vår beskärda del av sorg, oro och elände. Det ville liksom aldrig ta slut. Bara två månader efter missfallet tog det sig igen och hör och häpna - jag blev gravid samma dag som jag hade min två-årskontroll. 
 
Imorgon går vi in i vecka 16 ovh vi har redan varit på tre ultraljud på grund av den oron som legat och pyrt. Det har varit viktigt för oss att se så att allting har sett bra ut, vilket det hitills har. Den här gången försöker vi bara njuta av att vara gravida men det är inte så lätt när oron för cancern är med i bagaget. 
 
Vi kan vara lyckliga, skratta och känna framtidstro men för ett snabbt ögonblick bli smärtsamt medvetna om vår situation. Hur otäck den är och hur ovisst livet är efter cancer. Sedan en tid tillbaka har jag haft spänningar i mitt bröstben och det tär på mig. Man söker logiska förklaringar och vill vara så positiv som en bara kan. Detta är ännu en del av cancerbaksmällan, du tvingas leva med en ständig oro.
 
Mitt liv har alltid varit menings- och betydelsefullt men med ett foster i magen höjs oddsen en aning. För nu är det ju inte bara jag som kan drabbas. Det finns en liten inuti min kropp som är beroende av att mamma är frisk för att själv få en chans till liv. Och det är skrämmande men också betryggande och motiverande. 
 
Trött har jag varit, och då menar jag T R Ö T T. Vilket ju är helt vanligt för vilken gravid som helst, men mig skrämmer det slag på. Ena dagen ringer man onkologen för att nästa ringa mödravården. Det har blivit mitt liv. Och vi försöker fortfarande klura ut hur man ska förhålla sig till livet efter en cancersjukdom. Tack och lov är vården väldigt stöttande, jag får ringa och prata av mig i tid och otid. Jag får träffa en läkare eller vårdpersonal när helst jag behöver. Vården har min rygg. 
 
Nu njuter jag av att snart entra en värld av barnvagnar, blöjor och sömnlösa nätter. Nytt liv, nytt fokus! Måtte bara denna smärta försvinna snart så jag kan få vara i min lilla lyckobubbla. Jag behöver det. Jag förtjänar det. 
 
Är så otroligt nyfiken på vem som gömmer sig inne i magen min. Äntligen kan jag rulla lyckliga gatan fram. I juni kommer vår mirakelbebis. För det är precis vad jag tänker kalla denne för. Detta fostret skyddar mig nämligen i just detta nu mot återfall enligt vetenskaplig forskning. Detta gäller just min typ av bröstcancer - alltså trippelnegativ. Förstår ni hur sjukt det är? Där tänker jag vara i tankarna just nu. Wow. Och bara det att en kan bli gravid efter alla behandlingar? Sorgen jag kände när överläkaren sa "det finns tyvärr ingen garanti till barn efter detta". Jag har alltså blivit gravid på naturlig väg, utan hjälp av IVF. Utan att ha behövt använda mina nedfrysta ägg. Det är absolut inget skamfullt i att få hjälp när en har fertilitetsproblem. Jag har stor respekt för föräldrar som får genomgå dessa behandlingar. MEN jag vill bara belysa att min kropp är FRISK. Den har överlevt aggressiv cancer och cellgifter som dödar alla celler i kroppen. Vem Jesus sa ni? Ta fram historieböckerna och anteckna detta - JAG har återuppstått! 
 
 
 
Bröstcancer - trippelnegativ

Att gå vidare

Du som tittar in här och läser min blogg kanske själv precis har fått ett cancerbesked. Kanske är du mitt uppe i en behandling eller så har det gått en tid sedan du fick din diagnos. Om jag tänker tillbaka på 2016, då jag själv insjunknade så började jag leta bloggar för att slippa känna mig så ensam. En rädsla som svepte över mig då var när personerna helt plötsligt slutade blogga - betydde detta att de lämnat jordelivet? Det skrämde livet ur mig. Tills att jag förstod att man som drabbad kommer till en punkt då cancern inte längre är lika centrerad. Behovet av att skriva av sig klingar av, varje dag ett steg bort från sjukdomen.
 
Det är alltså ett friskhetstecken. Med det sagt så vill jag understryka att cancer är ingenting man glömmer bort - rädslorna och tankarna består och det är något vi och våra närstående tvingas leva med för resten av våra liv. Periodvis sover jag dåligt och känner av höga ångestnivåer. 
 
När jag först blev sjuk var döden det läskigaste som fanns. Det existerade inte i mitt universum. Jag kunde inte närma mig ordet ens. Jag stelnade av rädsla. När jag åkte på cancerrehabilitering med Ung Cancer var både drabbade och närstående med. Och när jag kom hem bröt jag ihop av att lyssna på andras öden samt närstående som förlorat någon de djupt älskade. Det här har varit en process för mig och jag önskar att om vi alla började prata mer om döden så kanske den inte behöver kännas lika skrämmande? 
 
För vet ni vad? *reminder* Alla ska vi dö. Det är så naturligt. Men vi förväntas göra det när åldern är inne. Jag har äntligen börjat acceptera att jag kan komma att få ett kortare liv än andra. Det behöver absolut inte bli så och det är ju också en underbar känsla. Vi vet så lite om framtiden och jag vill bara få njuta av nuet, att mina fingrar just nu slår lättsamt på tangentbordet. Jag andas, jag är frisk och jag kan röra på mig obehindrat.
 
Jag hoppas att du som läser och kanske är drabbad inte får ångest nu. Döden är skrämmande, främmande och obehagligt att tala om. Men om vi kan acceptera den och våga nudda den ibland så tror jag långsiktigt att vi gör oss själva en tjänst. Låt den inte genomsyra din vardag, låt inte skräcken för det okända skrämma slag på dig. Njut av i dag, njut av att bara få vara. Så viktigt, nuet är allt vi har! Fokusera inte på morgondagen eller hur många år eller dagar du får.