Nya krafttag

Under fredagen träffade jag min onkolog för att diskutera min sjukskrivning och välmående. Det har varit en liten nedförsbacke den senaste månaden, både på gott och ont. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det svårt att hålla isär vad som är symptom på en cancersjukdom kontra "normala" vardagssjukdomar.
 
Som ni kanske har blivit införstådda med så är varje småsak, såsom en isittande huvudvärk eller magont ett litet dödsbesked på nytt. Man tappar helt känsla för vad som är normalt när rädslan för spridning eller återfall tar över tankarna.
Man känner och klämmer lite överallt på kroppen. Ibland kan jag vara rädd för att klia mig på vissa ställen i rädsla för att råka snudda en ny knöl. Jag är verkligen vettskrämd över att leva i denna kropp som jag en gång hyllat så högt. 
 
Det värmer gott i hjärtat och själen på både mig och min sambo när onkologen återigen understryker att jag blivit "botad". Är frisk. Hel (fast ändå halv). Jag tar till mig varenda ord. Men vi var alla överens om att själen fortfarande har en hel del att reda ut, så jag jag nickade förståndigt när onkologen föreslog att psykiatrin kanske skulle få "ta över".  
 
Ser fram emot att påbörja KBT och få nya verktyg för att hjälpa mig tackla de mentala striderna som lider. Vill ju så gärna tillbaka till ett hälsosamt tänkande. Själen behöver verkligen det. Jag behöver det. VI behöver det. Vissa dagar mår jag helt "normalt" men när de där jobbiga perioderna smyger sig in glömmer jag helt bort det där som jag annars kallar för "ljuva livet". Hamnar i fallgropar så djupa att de är svåra att ta sig ur emellanåt. 
 
Jag accepterar att detta är en process och något jag behöver göra. Det här är min resa och jag måste lyssna in varenda signal från kroppen. I dag har jag power och känner mig riktigt, förbannat jäkla bra! By the way, visst växer håret? 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Feelgood - Kärlek - Post chemo - Rehabilitering - cancer - cancerbaksmälla - trippelnegativ

Att acceptera

Det är nog en reflex det där med att vägra acceptera vissa sanningar. Jag kan verkligen inte korrigera det förgångna och det hade inte funnits något jag kunnat göra annorlunda för att undvika cancern i ett så tidigt stadie i livet. 
 
Men jag har hört så mycket om att acceptans ska vara ett hälsosamt koncept. Det låter som att allting skulle bli lättare då - "acceptera att det hände dig, hände oss". Och jag köper det konceptet. Ett vettigt mål. Tror bara att det tar olika tid för var man att komma dit. För ärligt talat tror jag fortfarande stundvis inte på att detta hände mig. 
 
Självaste behandlingsperioden är bara en dimma för mig, visst minns jag vissa fragment. Men saker som den där metallsmaken i munnen, smärtan, frossan, svallningarna det har helt förgått mig. Och jag tror inte riktigt jag hunnit bearbeta det för att bara ta något exempel. Jag bemöts av lite nya sorger då och då. Som när jag kommer på att mitt hår är kort, eller att jag inte fyller ut ena bh-bygeln längre, för att inte tala om chocken jag återigen fick i dag när jag såg hur mycket jag gått upp i vikt. 
 
Nu talar vi bara om de fysiska förändringarna. Sedan kommer även de inre förändingarna som består av rädslor, sorg, förakt, oro och ångest. När kroppen inte ter sig som den ska hamnar man i en ny dödsångest härva. En känsla som är helt främmande för mig. Och det är ett tungt lass att dra. 
 
Två tuffa veckor lämnar jag nu bakom mig för att bemöta en ny, mer energisk vecka. Tänk att jag känner direkt på morgonen när jag vaknar om det är en utmattningsdag eller en "normal" dag. Älskar verkligen de bra dagarna, då känner jag mig energisk, livsglad, framtidstroende och odödlig igen. En sak jag vill påstå är att livet smakar ännu mer nu än innan. Och när jag känner så inser jag att långsiktigt kommer den här otäcka sjukdomen ha gett mig något väldigt bra. Jag kommer besitta en kraft så stark som är få förunnat och veta mer om mig själv än någon annan i min omgivning kanske någonsin kommer att få chansen till att göra. 
 
Det accepterar jag. Att vägen kommer vara lång och jobbig ett tag till. Och jag får vara nöjd med det, tänker jag! För bättre blir det ju tack och lov.  
 
 

FATIGUE - Post cancer tiredness

Efter att man genomgått en lyckad cancerbehandling så förväntas man vara tacksam och glad för att det gick så bra som det gick. Rehabilitering inom cancervården fick jag berättat för mig var själva behandlingarna. I mitt fall då mastektomin, Zoladexsprutorna och cellgifterna. 
 
I dag vill jag inte någonstans påstå att jag lever ett liv som en frisk person gör - samtidigt anses jag vara botad och fri från sjukdom. Nu svävar jag i något slags gränsland där jag tvingas leva med biverkningarna av den aggressiva behandlingen jag genomgick. Men det enda stödet jag får är kuratorshjälp. Jag blir förtvivlad när jag cirka åtta månader efter avslutade behandlingar förlamas av en trötthet så stark. 
 
Stressnivåerna i min kropp har sjunkit dramatiskt tack och lov. Men att vara såhär orkeslös i både kropp och knopp känns ovärdigt. Nu pratar jag inte om en sådan trötthet man får när man sovit dåligt eller vilat för lite. Kronisk trötthet eller i mitt fall så kallas det "post cancer fatigue". Det är både en synd och en skam att informationen om detta nästan är obefintlig inom cancervården/eftervården. Vet att läkarna lite lätvidigt nämnde att cancerpatienter kunde komma att drabbas av fatigue och att det kan hänga på några år efter. Sen var det inte mer med det. 
 
Jag har därför tagit en liten avstickare till mörkret de senaste två veckorna. Att vara såhär trött startar alla möjliga tankebanor i huvudet. Är jag sjuk igen? Ska jag kollapsa inne på köpcentrumet? Är det nu det händer? Ringde min kontaktsjuksköterska lagom hysterisk, livrädd för att skiten var tillbaka. Jag drar mig för stora folksamlingar och väljer dejter med nära och kära med omsorg. Mer klarar jag inte av just nu. 
 
Jag försöker hitta strategier för att orka. Exempelvis har jag börjat intala mig själv att jag är frisk och att tröttheten bara är en känsla. Genom att sysselsätta mig kan jag ibland avleda tröttheten. Att laga mat och experimentera i köket är en riktig life saver. Promenader med hunden hjälper mig. Jag tror mig ha gäspat minst fem gånger under tiden jag skrivit detta. Vill bara öka förståelsen från samhället och omgivningen men främst hjälpa mig själv. Med kunskap blir allting lättare. 
 
Inatt vaknade jag upp ännu en gång i panik och tänkte "det här har inte hänt, det här händer inte, vart har mitt liv tagit vägen?". Det är som en kniv går rakt in i hjärtat varje gång jag inser att detta verkligen hände mig, drabbade oss.