2016

2016 var året som började bra men som slutade i katastrof. 2016 blir inte längre året då jag tog min examen efter tre och ett halvt års slit på universitetet. Inte heller blir det året då jag flyttade in till mitt livs stora kärlek och blev sambo för första gången. Inte året då fyra nya underbara människor kom till jorden. Och inte blir det då heller det året som jag fick mitt första "riktiga" jobb som kommunikatör. Det kommer gå till historien som det året jag fick bröstcancer.
 
Men sedan tänker jag efter lite. Det finns inget att vara otacksam över och det behöver verkligen inte vara på det här sättet. Ibland ser jag på mitt liv som en tragikomisk historia. En berättelse om en ung kvinna vars vardag genomsyras av toppar och dalar med en gnutta humor i. När livet händer, när det går hål på den där trygga bubblan man så länge levt i så förändras verkligen allt. Tidigare behövde jag aldrig ta i döden. Nu har det blivit en jobbig släkting som jag likt förbannat måste hålla god ton med. Vi behöver inte bli bästa vänner men vi måste lära oss att leva med varandra (vilken ironi). 
 
I den här kampen har jag fått med mig så mycket. Jag har fått ta emot otroliga mängder utav kärlek från alla möjliga människor. Det gör mig otroligt varm. Min relation med min sambo har fått utstå mycket men tillsammans har vi blivit något stort och okrossbart. Vi två, vi hör ihop och det har verkligen cancern bevisat för oss. För första gången i mitt liv vet jag vad jag vill. Jag har börjat uppskatta de små tingen i livet. Likväl som så många har stöttat mig så finns det en del människor som visat sina rätta sidor. Det känns därför skönt att få chansen att rensa ut på onödiga energitjuvar. 
 
2017 ska förhoppningvis bli ett nytt och spännande år som kommer att erbjuda många nya och fina minnen precis som 2016 till en början faktiskt gjorde. Jag ser fram emot ett friskt år, en nystart. På riktigt. Känner att jag har all rätt att säga det den här gången. Nu tar jag av mig hatten, eller i detta fall turbanen, och tackar för mig. Tack och Fuck you 2016. 2017 du är välkommen in. 
 
 
 
2016 - Bröstcancer - Mastektomi - cancer - cellgifter

R E A

Ja nu är den här igen - den årliga mellandagsrean. Hysterin. Otroligt. Folk blir som galna när de ser de röda skyltarna. Trots att alla vet att de investerar i skit så shoppar de som att det inte finns någon morgondag. Månadsbudgeten kraschar precis som börsen på Wall street 1929 bara för att "det minnsan skall fyndas". 
 
Jag är inte bättre själv, eller jo, jag är faktiskt ganska vettig. Tänker alltid en extra gång och kommer sällan hem med rensad plånbok. I år hade jag en anledning att dyka in i mellandagsrean - jakten på en ny bikini alternativt baddräkt är igång. Och förvisso en ny garderob. Varför? Jo för min kropp har förändrats. Jag önskar att det berodde på en viktupp- eller nedgång. Ni förstår jag har berövats på ett bröst. Hur många måste byta garderob på grund av något sådant? 
 
Jag sitter inte en timme och inte heller sitter jag två framför den digitala mellandagsrean utan jag sitter fem. Varför? Jo för att jag inte längre vet. Jag vet inte längre vad jag kan ha på mig. Vad har man för bikini om man är enbröstad? Får man ha urringat? Kan man ha en tubtopp? Jag tycker bara inte att en ska behöva tacklas med sådana dilemman i min ålder, eller egentligen inte i någon ålder. 
 
Tappade suget lite. Men sedan tänkte jag "jaja jag har ju en kropp iallafall" (makes no sense). Det är bara så surrealistiskt när man tvingas rensa gareroben på alla sina BH:ar - för att man aldrig mer kommer att bära dom. Inte av den goda anledningen att man investerat i ett par nya schyssta lökar utan för att man mist sin ena tvilling. Numera får en liten kudde ersätta det som en gång var. Men om någon vecka eller två får jag en ny liten protes som skall kännas "myyyyycket" mer äkta. Gjord i plast och går att få med något slags klister på (för att minska risken för att den lille inte skall trilla ut). Gött.
 
Tro mig, jag bär mitt ärr med stolthet utan tvivel och det är en daglig reminder om att livet är skört. Men jag måste ändå få lov att klaga för lite drygt är det ju trots allt, speciellt när man har bokat en resa till ett fjärran land och måste komma ihåg ytterligare en grej att packa ner i resväskan (om ni hör en djup suck någon gång i höst så är det antagligen bara jag som sitter på ett flyg påväg någonstans och kommit på att jag åkt ifrån mitt högra "bröst"). Livets kontraster. Med det sagt vill jag rikta mig till er som klagar på er kropp – tänk på mig, det kunde ju varit värre.   
 
 
 
Bröstcancer - Mastektomi - självkänsla

Milstolpe

Wow, verkligen, Wow! Kan ni förstå att jag "redan" tagit mig igenom hälften av cellgifterna? Att jag nu är halvvägs? Det var ett tag sedan jag skrev. Hamnade i ett mörker där ett tag. Försökte skriva men tappade helt suget och gav upp. Nu händer det massa spännande saker runt mig som bidrar att jag har återfått livslust och lite mera ork.  
 
Det är ganska sjukt vilka känslor cancern för med sig. Jag har hunnit känna något så otroligt mycket – både positiva och negativa saker. Det har ju alltid tillhört min själ att vara melankolisk. Det är liksom en del av mig och jag har aldrig varit rädd för att uppleva mental smärta. Med det sagt är det fortfarande otroligt tufft och utmattande att göra det. Många otäcka tankar som snurrat runt i mitt huvud när jag ligger ensam om natten och slåss med demonerna.
 
Döden skrämmer mig allt mindre och mindre. Kanske för att jag tidigare inte hade någon relation med döden, jag visste knappt vad det var. Men när man helt plötsligt står med ena foten i graven tvingas man konfrontera det många aldrig ens behöver oroa sin hjärna med. Jag trodde verkligen att det var över för mig där ett tag, jag trodde jag hade ridit ut de värsta stormarna i livet. Där var man ju helt fel ute. Känns som att citroner kastas på mig om och om igen – men gött för mig att jag är en jävel på att göra lemonad.
 
Det är inte många som får göra en sådan här själslig resa och därför är jag på ett sjukt sätt väldigt tacksam. Kanske inte tacksam för just cancern men tacksam över att jag får uppleva så sjuka grejer hela tiden. Jag tänkte därför göra en liten lista på smågalna grejer som hänt just mig. Här får ni ett smakprov - luta er tillbaka och njut. 
 
– Inspirerade en gång en föredetta amerikansk musiker på en buss i Vietnam så pass mycket att han skrev fyra nya låtar efter det oväntade mötet (varav alla var tillägnande mig). 
– Höll en gång på att bli ihjälhuggen av en ladyboy i ett ghetto i L.A med min vännina. Det hela slutade med en polisjakt alá tv-serien cops. 
– Jag har varit i Afrika och sett lejonen vandra fritt längsmed savannen. Och just det – blivit jagad av en ilsk elefant på köpet.
– Serverade en gång bandet Bo Kaspers Orkester efter ett gig de hade på en restaurang jag då jobbade på. Vi var ensamna i den stora serveringssalen. Från ingenstans fick bandet feeling och började sjunga gamla svängiga klassiker – och jag blev med. När det var dags för dem att lämna bad de mig att följa med i turnébussen resten av sommaren, jag hade minsann lyckats charma grabbarna. Jag vinkade av dem och gick sedan tillbaka in i restaurangen, då kom basisten Michael Malmgren springades tillbaka och sa "Om du inte ska med måste jag iallafall få en kram  - jag kommer le resten av resten av resan tack vare dig". 
– Vart jag än varit i världen har en utekväll oftast slutat med att jag står på en scen någonstans. När jag firade nyår i asien hamnade jag på scenen tillsammans med ett latinskt band. Inför tusentals människor dansade jag loss med min resekompis. Resterande tid av resan kom människor fram till mig lite varstans och sa "The girl with the white dress, right?". 
– Censur
– Censur
– Censur
– När jag var på Peace and Love 2011 antog jag en danceoff mot en proffessionell dansare. Ja ni vet det där med att twerka kunde jag sedan länge. Hon fick en chock när hon mötte sin halvfulle överman. Slutade med att jag röstades fram som vinnare av publiken.
– Jag har sjungit karaoke på en träbåt ute i det Sydkinesiska havet.
– Övertalades en gång att trekka (vandra) i djungeln i tre dygn. Redan efter första dagen gjorde jag och min reskompis upp en episk plan om hur vi skulle kunna avbryta resan och flygas ned med helikopter från berget. Vi bet ihop och avslutade det vi påbörjade. 

Ja kära människor. Mycket har jag fått vara med om och mycket mer väntar runt hörnet. Nu kan jag även lägga till "opererat bort höger bröst" i min lilla lista. Och cancer såklart. Det kommer att komma en tid då jag kan skratta även åt detta. Vill verkligen uppamana människorna runt mig att inte vara rädda. Bjud på er själva – låt världen vara er lekplats. Sluta bry er om vad alla andra tycker och tänker hela tiden. Livet är för kort. Gör bort er. Våga. Jag kan inte mer än att bli varm inombords när jag tänker på min egen historik. Fan vad jag har levt och mer ska jag leva. Jag ska dansa igen. Min tid kommer. Håll bara ut viskar jag till mig själv innan jag somnar varje kväll. 
 
 
 
Bröstcancer - Feelgood - Positiv - cellgifter - cytostatika - peppa