Rakningen

När man tar cellgifter så händer det mycket med kroppen. Även det yttre får sig en törn då man bland annat tappar håret. Jag hade bestämt mig redan innan för att raka av mig det. Om det var något jag skulle ha kontroll över så var det när mitt hår skulle trilla av.
Så i lördags tog jag kontrollen tillsammans med min sambo och mina föräldrar. Jag gjorde en passande och lugnande spellista och sen var det bara att raka på. 
 
Det var många blandade känslor och humöret växlade mellan skratt och gråt. Men av åkte det och ganska så snabbt insåg vi att jag faktiskt rockar kort hår. Jag har fortfarande inte kännt för att använda min peruk heller för den delen. Dock har jag inte blivit bekväm med att visa mig med rakad skalle på öppen gata. Är inte redo för allas blickar än. Allt har sin tid. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Bröstcancer - Rakad - cellgifter - cytostatika - självkänsla

Bakslaget

Jag hade verkligen en önskan om att driva den här bloggen med en positiv anda. Vara den där procenten som dansade sig igenom cellgiftsbehandlingen. Jag kunde aldrig tro eller föreställa mig hur tuff en cellgiftsbehandling faktiskt kunde vara.
 
De första dagarna hade jag kontroll över min kropp men i söndags eskalerade allt. Dum som jag är vägrade jag ta några tabletter, så man kan väll säga att jag har "härdat" ut all värk som uppstått. I måndags fick min sambo åka hem från jobbet för jag kom inte upp från golvet. Förnedrad och dränkt i mina tårar som knappt orkade pressa sig ut genomtårkanalerna. Totalt maktlös låg jag där och funderade på hur jag skulle klara detta. Jag orkade knappt svara på tilltal för jag var så dålig.
 
Efter flera intensiva toalettbesök tvingades vi ringa in till akuten. Det slutade med att en ambulans kom och hämtade oss. I går blev jag inlagd mot min vilja. I dag är jag superglad över att vi åkte in och att jag fick all hjälp som jag verkligen behövde.
 
Man vet aldrig hur någon kommer att reagera på cytostatika. Alla reagerar vi olika. Nu vet vi lite om hur min kropp reagerar och jag har ett litet facit i handen till nästa omgång. I dag mår jag så mycket bättre, de ville behålla mig ytterligare en natt på USÖ men jag krävde att få åka hem. Det första jag gjorde var att ge mig ut på en tio minuterspromenad, som tillslut blev en trettiominuterspromenad. Ni förstår, när man väl får tillbaka sin kropp lite grann, då vill man ge den allt! 
 
De säger att den första veckan ska vara den tuffaste, nu är jag inne på dag fem och förhoppningvis ska jag börja må lite bättre de kommande dagarna. Har fortfarande ont och min mage ska vi inte ens prata om. Men bättre blir det. Små, små steg. Håll tummarna för att jag inte behöver läggas in igen nu! 
 
Tack för allt ert stöd ni som hejar på mig därute! Det är ovärderligt!
 
 
Bröstcancer - USÖ - cancer - cellgifter

Cellgiftsmonstret

I torsdags påbörjade jag det sista steget i min cancerbehandling, det kanske tuffaste och jobbigaste steget – cellgifter.
 
Att pumpa kroppen med cellgifter var relativt smärtfritt. Men den mentala resan har varit någorlunda tyngre. Kroppen min har dessutom varit ur fas efter gäng sömnlösa nätter. Jag märker hur den är stressad och uppjagad, jag tycker nästan synd om den. Ena veckan amputeras den, andra veckan fylls den på med massa sprutor och hormontabletter. Nu fylls den med cellgifter. 
 
I dag är jag inne på fjärde dagen. Kroppen är oerhört tung, har väldigt ont i mage, axlar, nacke och svanskota. Aptiten är på noll och någon smak av maten kan jag inte riktigt känna. Det ena slår ut det andra kan man nästan säga. Kortisonet har gjort så att ben, knän och fötter har svullnat reält. Det bultar och gör förbaskat ont. Trots dessa symptom har jag tvingat mig ut på promenader och ufört yoga, det är det enda som hjälper.
 
Just nu är det försbaskat tungt. Det är svårt att gå från att vara frisk till att bli riktigt sjuk. Utöver att jag är ett vrak fysiskt så är jag även det mentalt, för just det, jag måste återigen ta nya sprutor, för att livmodern ska gå i vila under den här tiden. Sprutan gör mig till en överhormonell och emotionell liten donna. Inte så kul för min käre sambo som så snällt biter ihop. Jag lider verkligen med honom. Ush.
 
Nog om klagomålen. Jag vet att den här resan "snart" har nått sitt slut. Och jag kan verkligen känna hur den redan nu gör mig starkare. Det är en vinst när man går emot den fysiska smärtan, ger sig ut i pisseregnet och rent ut sagt kickar asset ur den! Jag kommer att klara det här. Var så säker på det. Heja mig, heja oss!
 
 
Bröstcancer - Kortison - Träning - cellgifter - cytostatika - peppa