Värmevallningar

Självklart har jag drabbats av klimakteriet.
 
Ladies please – can we talk about this? Alltså dessa värmevallningar. Det startar med en brännande känsla i huvudet som sedan sprider sig ner till resten av kroppen. Man svettas och brinner upp inifrån. Och det kommer några gånger per timme och är som värst på nätterna. När jag häromdagen var på ett yogapass trodde jag att jag hade drabbats av panikångest. För det kan ibland kännas lite så, man blir varm och yr – instant panic. Men jag resonerade med mig själv och räknade snabbt ut att det bara var vallningar. Det är så vidrigt. 
 
En obeskrivlig känsla som kanske många som har gått igenom klimakteriet känner igen sig i. Anledningen till att jag får dessa oönskade värmevallningar är för att min livmoder och dess äggstockar har gått in i en dvala på grund av en spruta jag tar i samband med cellgifterna. Som ni kanske redan vet kan cytostatika göra en infertil. Därför får jag denna sprutan i förebyggande syfte så att inte livmodern ska ta lika stor skada. Målet är så klart att jag ska kunna återfå min fertilitet efter denna tid. "fingers crossed".  
 
I går var jag på julpyntsshopping med min käre mor och när de där vallningar dyker upp i tid och otid vill man bara slita av sig peruken, vinterjackan och även kläderna för den delen och rulla sig naken i snön. Men sedan tvärvänder det och man blir jättefrusen istället. 
 
Har ännu en gång plöjt igenom Sex and the city boxen (alltid lika upplyftande serie). I serien får en av huvudrollsinnehavarna Samantha Jones bröstcancer och man får följa med henne i alla stegen. Och visst skrattar och relaterar man när man ser vissa scener – särkskilt svettvallningarna hon drabbas av.  Samantha springer ofta runt naken och viftar med ett papper eller liknande för att lufta ansiktet (vi har alla varit där). Och vid ett tillfälle håller hon ett tal på en stor bröstcancergala och väljer till slut att pausa för att säga "Oh hell with it", Sedan kastar hon av sig peruken och kontrar med "Much better". 
 
Breastcancer - Bröstcancer - Klimakteriet - Samantha Jones - Sex and the city - Värmevallningar

En sömnlös drömmare

Det har blivit dåligt med sömn den senaste tiden och det gör mig otroligt utmattad och om möjligt tröttare än vad jag redan är. Sömn är A och O, särskilt när man tragglar sig igenom cellgifter som går så hårt på kroppen. Det blir lite utav en ond spiral. Har legat vaken sedan 4.30 och drar mig i sängen i hopp om en ny omgång sömn. Något som aldrig innfinner sig. Därför drar jag mig för gå ut på en uppfriskande morgonpromenad. Bloggar istället. Suck.
 
Hursomhelst är jag fortfarande tacksam över att gå på Taxol. Fick en ny dos i går och jag känner mig relativt frisk. Det tackar jag för varenda dag kan jag lova. Jag vet att kroppen bryts ner sakta men säkert och att jag i slutet av min behandling kommer vara väldigt svag. Men hoppade högt när jag i går fick veta att jag får jullov från cellgifterna i tre veckor. Härlig känsla, tänk att jag ska få njuta av att få äta riktig mat och kanske om jag känner för det dricka lite champagne när vi firar in det nya året. Det nya året som ska bli mitt cancerfria år, jag längtar. 
 
Tänk vilken ironi. Jag trodde verkligen att 2016 skulle bli det som så många gärna kallar för "mitt år". Jag hade precis tagit examen, lämnat praktiken i Stockholm och flyttat in i ett hus med min drömmiga pojkvän i min hemstad Kumla. Ja, jag fick till och med mitt första jobb som kommunikatör. Saker och ting föll på plats och jag var lyckligare än på länge. Men så kom ju den där dagen då livet stannade för mig och mina närmaste. Jag hade fått cancer vid 27 års ålder. 
 
Det är läskigt att tänka på återfallsrisken och att de kvinnor som har trippelnegativ cancer löper störst risk för återfall då det inte finns några efterbehandlingsmediciner att ta för att minska risken för återfall. Man står liksom där på andra sidan och håller alla tummar och tår för att skiten helt enkelt inte ska komma tillbaka. Jag har varit jätterädd för allt det här samtidigt har jag på ett sätt börjat acceptera situationen vilket gör att jag i dag lättare kan "skaka" av mig det. 
 
Det finns aldrig några garantier i livet. Varken för dig som är frisk eller för mig. Jag är helt övertygad om att jag just i detta nu är helt cancerfri då jag tagit bort hela mitt bröst samt att man inte fann någon spridning. Jag tar cellgifter för att "ta död" på de där mikroskopiska djävulscellerna som möjligtvis dragit ut på nya äventyr i kroppen min. Återigen – det finns inga garantier. Det finns ingen teknik i dag som kan se huruvida jag är cancerfri eller ej. Men jag väljer att ställa mig på den optimistiska sidan så att jag kan få livskvalitét. Jag menar – att måla fan på väggen har aldrig varit till min fördel. Jag kan välja att leva här och nu eller låta cancerjäveln ta över hela mitt liv. Vem vet vad framtiden har att ge? Kanske finner vi ett botemedel eller finner en fantastisk medicin som bromsar eller minskar risken för återfall. Gammelmormor levde till att bli 100 år och jag har inga som helst planer på att leva en tredjedel av det, det kan ni skriva upp. 
 
 
Biverkningar - cytostatika

Kärlek

I onsdags bar det av till sjukhuset för en ny dos av cytostatika. Jag fick där veta att de helt bytt ut Taxotere mot Taxol och tacksam är jag för det. I dag är dag fem med cytostatika, förra gången var det här min värsta dag. Då kom jag inte ens upp från golvet. I dag har jag varit ute på promenad, kört bil, badat och firat farsdag. Vilken otrolig skillnad! Visst har jag lite småmolnande ledvärk men just nu känns det som att jag är i himmelriket. 
 
Dessvärre åkte jag på en förkyldning och helt biverkningsfri är man tyvärr inte. Är så otroligt trött och seg i huvudet. I bland blir jag väldigt förvirrad och glömmer bort enkla småsaker (äntligen kan jag skylla på något). Trots detta drog jag på mig finbyxorna och åkte på dop. Jag har ju fått den äran att vara gudmor till en av mina närmaste vänners nyaste lilla tillskott. Jag mäktade dock inte med att stå på scenen tillsammans med familjen med tanke på min situation. Så är det ibland! Och för att göra dagen lite bättre överraskade föräldrarna med bröllop och tackade ja till varandra i nära vänner och familjs goda sällskap. Är så tacksam över att jag mådde så bra att jag fick vara med och dela detta underbara och magiska ögonblick tillsammans med mina fina vänner. 
 
Jag klarade till och med av att stanna på gofika och mingel efteråt. Jag är glad över att jag valt att vara öppen med min sjukdom, det verkar som att det underlättar för alla runt mig och även för mig själv. Jag vill ju inte att mina medmänniskor ska vara rädda eller obekväma när de stöter på mig eller är i min närhet. Förstår att det är svårt att hitta rätt ord ibland men jag gillar när folk ändå tar "lätt" på det och behandlar mig som en vanlig människa. För jag är ju fortfarande Johanna, Johanna som kämpar mot en lite otäck sjukdom just nu bara.
 
Har även hämtat ut en ny peruk som jag är galet nöjd med. Den är lite kallare i tonen och passar som handen i handsken. Dock tycker jag fortfarande att det är skönare att gå utan, men vissa dagar, som på dopet, vill man känna sig lite extra fin. Då gör peruken succé! 
 
  
 
Bröllop - Dop - Kärlek