Så underbart skönt att kunna skiva att det går åt rätt håll. Att den värsta av tid nu passerat. Att det blir bättre.

På bara två månader är det som livet tagit en tvärvändning. 

 

Jag har redan hunnit arbetsträna i en hel månad och det går så bra att det redan nu är dags för att växla upp tempot lite. Jag har dessutom så pass mycket ork att jag orkar med fysiskt krävande träningsmoment. 

 

Jag promenerar, simmar, gympar och går på mediyoga två-tre gånger i veckan. Blickar jag tillbaka till sommaren var det en pärs att bara simma 500 meter. Det kunde kosta mig en hel dag att få till den aktiviteten. Det fanns även stunder då jag inte klarade av köra bil eller gå över till min bästa vän för en fika. 

 

Se på mig nu - jag börjar planera för framtiden igen. Börjat slipa på mitt CV och funderar på vad nästa fas i livet ska bli. För första gången i mitt liv är känslan av att faktiskt inte veta otroligt skön.

 

Det är en befrielse att släppa alla förväntningar, släppa pressen med vad som "måste" ske inom sex månader. Arbetsträningen är inget långsiktigt projekt, det tar slut när jag jobbat upp min förmåga att "mäkta med" en anställning. Vilket kan innebära allt från två till fem månader. Vad händer sedan? INGEN ANING.

 

Och det är skönt. Bara så skönt. Jag får utrymme att fantisera och drömma om vad jag verkligen vill göra här i livet och tror mig veta redan nu vad det är. Hoppas jag får möjligheten att jobba i ett yrke där jag kan ta med mig mina livserfarenheter och kan hjälpa och stötta andra. Jag vill föreläsa, bli klar med min bok, jobba med människor och vara en röst för de som inte orkar. 

 

Förresten, mitt hår har blivit så galet långt nu. Jag börjar känna igen ansiktet som jag ser när jag kollar i spegeln.