Om det är något jag verkligen saknar så är det en kropp som orkar. En kropp som klarar av. Visst gör min det till och från men det var så längesedan nu som jag verkligen kände mig återhämtad och orkesfylld. 

 

Jag har kännt mig trött nu i över två hela år. Just nu är jag gravid och kan helt klart förstå att det tar upp en hel del energi. Men även innan jag blev det så var det få förunnat att "orka". Det är allt för ofta jag får ställa in i brist på ork. 

 

Jag har vänner som är utspridda i hela Sverige och det är så ledsamt att alltid behöva betona "OM dagsformen tillåter". Senast i helgen fick jag ställa in ett besök till Stockholm. Jag vet att mina närmaste förstår men ibland, när även min egen sambo tvivlar, så vill jag bara skrika rakt ut. För är det möjligt att en människa som gått hemma så här länge verkligen bara kan fortsätta vara så energilös? Det är inte en syn för ögat. Man kan förvänta sig att jag lever i ett städat hem, att här finns ett kylskåp som alltid är fullt och att maten står på bordet varje dag när min sambo kommer hem från jobbet. 

 

Tyvärr är det inte så. Och det har ingenting med att göra att jag är "lat". Självklart kommer perioder och dagar då jag är mig själv igen och jag orkar allt. Men man liksom vet inte riktigt när de dagarna kommer. Och jag har testat det mesta, tränat när jag orkat det som minst. Bitit ihop och åkt på den där familjemiddagen. Jag är så trött på att vara trött. Att behöva ursäkta mig efter måltider för att än en gång lägga mig i soffan för återhämtning. 

 

Sen tror jag att det blir bättre med tiden, att kost och en någorlunda aktiv livsstil är det bästa botemedlet. Jag tror också att barnet vi väntar kommer ge kroppen den skjutsen den behöver. Samtidigt är jag livrädd över hur jag ska orka. Det blir ju bra tillslut, man anpassar sig efter vad man klarar av. tufft när man har en rastlös själ som sitter på en ocean av inspiration, idéer och visioner. Men jag har haft cancer. Obegripligt. Det var inte en liten förkyldning jag råkade ut för. Det var cancer.