Det har varit tyst här ett tag av olika anledningar. Livet går ju på ett sätt vidare, allting är inte cancer längre (tack och lov). Men baksmällan hänger kvar trots att den blir allt mildare och mildare. Sen blev den här sommaren tyvärr inte alls vad jag hade tänkt mig. Den blev riktigt, riktigt hemsk. Jag och min sambo väntade barn men den lyckan blev väldigt kortvarig. I dag är vi tacksamma över att min kropp har återhämtat sig och att den faktiskt kan bli gravid. Snacka om revansch. Det var en underbar känsla och jag kände mig så otroligt harmonisk under den tiden. Tyvärr händer "livet" och vi blev än en gång påminda om hur orrättvist det faktiskt är.

 

Bara en vecka efter den omskakande händelsen skedde det som absolut inte fick hända. Vår älskade och finaste skatt, vår hund Sid avled. Hastigt och oväntat vilket krossade mig totalt. Jag har försökt hålla huvudet kallt, sipprat efter luft. Kroppen är klippt slut både fysiskt och mentalt. Men i allt detta har vi klarat av och orkat ta oss vidare. För livet måste ju gå vidare. 

 

Dessa olyckliga händelser har gjort det tufft för själen min att orka. Jag har haft väldigt ont i kroppen och återfått en hel del ångest/stress samt oro. Funderat på om livet verkligen är till för mig? Funderat på vad meningen med allt elände är? Men det är då jag stannar upp och reflekterar. Det här är ju livet - det finns inget som säger att det ska vara en saga bestående av väldoftande blommor och rena lakan. 

 

Jag fick ett tufft liv, med många motgångar. Men ändå står jag här i dag och jag lever. Ibland känns det som att jag bara överlever. Jag andas och jag är med. Jag hänger kvar i svängarna och lever i nuet. Det är tack varje min familj och mina vänner att jag orkar och får power. 

 

Om en månad är det dags för två-årskontrollen. Det river såklart upp mycket tankar och oro. Därav är det extremt viktigt att hålla fokus - på framtiden. För den finns verkligen. Framtiden är till för mig. Många vändor in och ut på olika vårdinstitut. Jag har haft tungt att andas, ont i bröst/rygg. Fått för mig att det är metastaser som frodas i min kropp. Men så i dag gjorde jag yoga, som ju är den bästa medicinen, men som jag "glömmer bort" att använda mig av. Yogade i 45 minuter och det tog bort alla krämpor. Nu sitter jag här och djupandas utan smärta. Ryggen har slappnat av och hjärnan har varvat ner. Nu blir det yoga morgon och kväll, fokus framåt!