Vem är jag?

I går hade jag ett så otroligt givande möte med en av de bästa organisationer jag vet, nämligen Ung Cancer. Tillsammans med min fina bröstsyster, som jag tack vare sociala medier fått kontakt med, försökte sätta fingret på vad som "fattas" och behöver lyftas fram i cancervärlden.
 
Vi stod eniga när vi såg på varandra och förklarade att livet efter cancern är otroligt tufft. Det går inte på långa vägar att jämföra cancerbaksmällan med cellgifter och behandlingar så klart. För där och då försöker man med all kraft att ta sig igenom dagar av illamående, orkeslöshet, skelettvärk, aptitlöshet och vad det nu innebär. Men då intar man även ett så kallat "survivor mood". Man blir modig, stark och överlever dagen.
 
Det som händer efter, när man förlorat - i vissa fall saker som jobb, utbildning, sexualitet, personlighet, relationer etc. är en helt annan typ av "sorg". Vi var snabba på att bekräfta att vi båda upplevt och även nu upplever en slags extensionell kris. Vem är den här personen som blev kvar efter cancern? 
 
Hur ska jag exempelvis, en 28-årig "nyutexaminerad" kommunikatör kunna få ett jobb inom denna yrkesplattform igen? Hur förklarar jag den tid som varit? Orkar jag ens? Berättar man sanningen för den kommande arbetsgivaren eller håller man uppe fasaden? 
 
Hur förklarar man för ens vänner att nej, just nu är jag inte den person ni en gång lärde känna. Hon som kunde hålla låda från morgon till kväll. Hon som alltid var på och som hade en enorm livskraft. I dag är hon istället en tjej som glömmer bort småsaker och tappar bort sig i konversationer, en tjej som inte orkar gå längre promenader, inte orkar med långa dagsutflykter. Ibland kan hon inte ens skratta åt snabba och klockrena skämt. 
 
Vissa dagar får omgivningen se glimter av den jag för ett år sedan var. Då väcks så klart ett hopp och en förväntan. Det är här någonstans vi måste börja diskutera detta fenomen. Bara för att håret är påväg tillbaka och för att jag har en färgglad klänning, kanske till och med orkat med en utekväll med massa dans inte kan ha dessa förväntningar hängades över mig. 
 
Livet är asbolut inte skit, jag har sett mycket värre dagar i mitt liv (trust me - ett krossat tonårshjärta kan vara värre än cancer). Jag mår bra, livet kan absolut bli bra efter cancer, känns det såhär redan nu så kan jag inte ens föreställa mig hur underbar framtiden kommer att bli. Så positiv, det är jag. Men hör mig när jag säger sanningen ord - det måste finnas en realism i allt detta, en större förståelse från både samhälle, sjukvård och inte minst försäkringskassan.
 
Det här läkandet måste få ta sin tid, få ha sin gång, utan stress, krav och förväntningar. Det finns ingen på denna jord som vill tillbaka till det som en gång var mer än jag själv. Kanske kan jag aldrig bli den jag en gång var, men det finns inget som säger att den nya personen inte kommer att duga. Hon kommer kanske bara vara lite mer nedtonad och kanske ibland få rejält med fart. Men inte alltid. Den nya Johanna bromsar sig själv, har inte längre några skyhöga krav på sig själv. Och det mina vänner - det kan jag leva med. Frågan är - kan du?
 
Bröstcancer - cancerbaksmälla - trippelnegativ - utmattning
Eva Björklund

Hej Johanna!
Jag känner familjen Backlund. Simon gick i min son Fredriks klass.
Du skriver bra. Beskriver hur det kan vara.
Jag var 30 år när jag fick cancer. Så stark just då. Skulle besegra, skulle kämpa med allt jag hade av kraft.
Efteråt kom det en smäll. Kände hur kraften försvann. Bröt ihop rejält. Bytte jobb så småningom.
När min läkare sade att cancern var borta, att behandlingen varit framgångsrik då föll jag ihop som ett korthus.
Nu har 29 år gått. Jag har varit frisk hela tiden men strålningen har gett skador för livet.
Har pärlat för Ung Cancer och skulle gärna hjälpa organisationen mer.
Lycka till Johanna!
Stor kram från Eva.

Svar: Hej Eva,Tack för din fina kommentar. Vilken dubbelglädje jag känner när du berättar att det gått, trots strålskadan, så pass bra för dig. Det ger framtidstro och väcker nytt hopp. Önskar så att jag fick höra sådana saker oftare. Dessutom "skönt" att få bekräftat att man inte är ensam i sina känslor.
Önskar dig all lycka!
Kramar!
Johanna Pettersson