På senaste tiden har jag varken gråtit eller grubblat särskilt mycket. Jag har haft fullt fokus på att ta mig framåt och försöker att stänga av när det blir för mycket cancerprat.

 

Men de senaste dagarna har en oro lindat sig runt mitt sinne. Jag har börjat bearbeta det som faktiskt hände mig. Det overkliga som aldrig kunde hända. Trots att jag fick den där sjukdomen man bara läser om så kan jag inte låta bli att falla tillbaka i "det händer inte mig"-tankarna. Kroppets försvar har ännu en gång visat sin bästa (eller sämsta) sida. Jag har förskjutit den verklighet som nyligen var och hur mycket den faktiskt kostade mig. 

 

Det är svårt att omfanmna en sådan tuff sanning. Jag föredrar i det här fallet alternativa sanningar. Sånna som tölpen Donald Trump använder sig av. Det är inte förens vi förlorar någon som vi verkligen förstår hur skört livet är och hur förskräckligt det faktiskt kan vara. Och visst fanns det en kort tid då alla runt mig trodde det, att jag inte skulle överleva. Sen kom all fakta och information om min situation och då var det många som andades ut. 

 

Vänner, bekanta och främlingar kan komma fram till mig och berätta att jag har förändrat deras liv med mitt livsöde som jag tidigt bestämde mig för att dela med mig av till precis allt och alla, på gott och ont.

 

Men jag ställer mig frågan, om inte ens jag själv har förändrats av detta, hur kan då de ha det? Jag vet inte ens vad jag vill med att skriva detta. Varför uppmana människor till att leva i skräck och oro? För trots att hemskheter händer så kan även mirakel ske. Det är det som gör livet så vackert och får oss att tåga vidare. 

 

Jag hade målat upp en bild om hur stark och välvillig jag skulle vara vid den här tidpunkten. Jag skulle dessutom helt ha gett upp socker, laktos, gluten och kött. Jag skulle ha gått ner mina 15 kilo som jag gått upp och jag skulle vara den optimala Instagram-hjälten som man kunde vända sig till för lite "vardagspepp". 

 

Kanske har jag förädrats mer än vad jag tror. Kanske är jag inte lika orolig och stressad längre över meningslösa saker? Kanske uppskattar jag de bra dagarna lite mer? Kansken bär jag mig själv på ett annat sätt nu? 

 

Imorgon ska jag åka på rehabiliteringsläger tillsammans med andra cancerdrabbade under 30 år. Det är med en skräckblandad förtjusning jag åker. Första gången jag ensam lämnar min trygga bubbla efter den här perioden för att leva i en ny miljö långt hemifrån med helt nya människor. Samtidigt pirrar det lite i magen då jag för första gången får möta människor i min ålder som sitter i samma båt som jag. Nu är det dags att ställa demonerna mot väggen, riva upp alla sår och försöka sy igen dom. För framåt, det ska jag bara.