Jag ska berätta för er om en tid i mitt liv. En tid då jag såg mig själv som oövervinnerlig – okrossbar och odödlig. 

Jag har alltid drömt stort och trots att jag varit rädd för det okända så har jag aldrig velat inför de där helgalna utmaningarna jag kastat in mig i. 

 

Drömmar om outforskade länder och städer. Fortsätta vara den där människan som alla såg upp till. Jag var personen som många fantiserade om att vara – men aldrig vågade. Jag vet inte hur många gånger olika personer har sagt till mig "Du är så modig, det där hade jag aldrig klarat av att göra". Precis som när man ser en bra film eller bok, man släpper liksom taget om den verkliga vardagen och lever sitt liv genom det man ser och läser.

 

Nu har det tagit stopp för mig. Just i dag är en sån dag. Jag vågar inte drömma längre. Jag vågar knappt hoppas. Jag knippar efter luft men luften känns riktigt tung. Det finns så många att ringa men en sak är säker och det är att  ingen kan någonsin förstå hur ensam jag känner mig i det här. 

 

När jag skrev att jag önskade att jag hade trippelnegativ cancer visste jag inte vad det innebar. Mer än att för mig kändes det skönt att slippa de där långa efterbehandlingarna och att chansen för barn ökade. Nu vet jag att det kanske är av den värsta sorten och att det är oftast den typen jag har som svarar sämst på cellgifter. Ni måste förstå att trots att jag är definitionen  av "stark", så betyder inte det att jag orkar. För jag orkar ingenting just nu. Livsglädjen går ur mig mer och mer för varje dag. Den molnande känslan av ångest och död bäddar ner sig allt för ofta i mitt huvud. Magen är för jämnan orolig och trots att jag skrattar så surfar djävulen runt på en jämn våg i mitt huvud och påminner mig om mitt tillstånd.

 

Tänk om det här aldrig får ett slut? tänk om jag ska dö snart? Eller att jag dör om några år? Men den största frågan är: när kommer nästa cancer? Vart dyker den upp och om den är aggressivare än den jag redan har, vilket läkaren sa att den oftast är, hur ska jag då ta mig igenom det? 

 

Ständigt tänker jag på vad jag har gjort för att få denna skitsjukdom. Är det för att jag inte har skaffat barn? För att jag "ätit lite för mycket godis"? För att jag druckit för mycket alkohol? 

Sen tänker jag på alla andra i min omgivning och hur de lever. Nej, det är orättvisst bara, så sjukt orättvist. Livet är skit just nu och jag har ingen kontroll över det. Jag avskyr tanken på att alla andra lever vidare. Att alla andra har ett val men inte jag. Jag, som är en person som ALDRIG skulle kasta bort mitt liv. JAG ska få den här skiten. JAG som försöker få ut allt av livet, JAG ska rensas ut. 

 

Ush.