I torsdags påbörjade jag det sista steget i min cancerbehandling, det kanske tuffaste och jobbigaste steget – cellgifter.

 

Att pumpa kroppen med cellgifter var relativt smärtfritt. Men den mentala resan har varit någorlunda tyngre. Kroppen min har dessutom varit ur fas efter gäng sömnlösa nätter. Jag märker hur den är stressad och uppjagad, jag tycker nästan synd om den. Ena veckan amputeras den, andra veckan fylls den på med massa sprutor och hormontabletter. Nu fylls den med cellgifter. 

 

I dag är jag inne på fjärde dagen. Kroppen är oerhört tung, har väldigt ont i mage, axlar, nacke och svanskota. Aptiten är på noll och någon smak av maten kan jag inte riktigt känna. Det ena slår ut det andra kan man nästan säga. Kortisonet har gjort så att ben, knän och fötter har svullnat reält. Det bultar och gör förbaskat ont. Trots dessa symptom har jag tvingat mig ut på promenader och ufört yoga, det är det enda som hjälper.

 

Just nu är det försbaskat tungt. Det är svårt att gå från att vara frisk till att bli riktigt sjuk. Utöver att jag är ett vrak fysiskt så är jag även det mentalt, för just det, jag måste återigen ta nya sprutor, för att livmodern ska gå i vila under den här tiden. Sprutan gör mig till en överhormonell och emotionell liten donna. Inte så kul för min käre sambo som så snällt biter ihop. Jag lider verkligen med honom. Ush.

 

Nog om klagomålen. Jag vet att den här resan "snart" har nått sitt slut. Och jag kan verkligen känna hur den redan nu gör mig starkare. Det är en vinst när man går emot den fysiska smärtan, ger sig ut i pisseregnet och rent ut sagt kickar asset ur den! Jag kommer att klara det här. Var så säker på det. Heja mig, heja oss!