Att drabbas av cancer är en riktig bergochdalbana med många 90 gradiga uppförsbackar. Det var på mitt första besök på USÖ som jag fick det fruktansvärt otäcka beskedet bröstcancer. Två dagar senare var det dags att träffa läkarna igen för att ta del av nästa steg – vad gör vi nu och hur löser vi detta snabbt.

 

Där och då fick jag veta att jag skulle mista mitt högra bröst och att cellgifter skulle bli ett måste. Det nämndes även att min förmåga att skaffa barn kunde påverkas dramatiskt beroende på vilken cancertyp jag hade fått. Känslan av att tumören kunde ha spridit sig skulle även spela in en stor roll huruvida jag skulle klara mig eller inte. 

 

Efter en vecka lades jag in för operation. Känslan av att traska in i den där operationssalen med fem olika läkare som stod och gjorde sig redo för att amputera mig var mycket traumatiserande. Panikångesten trängde sig på och tårarna bara trykte sig ut. Jag ville bara försvinna. Gå tillbaka i tiden och bli det där oroslösa flickebarnet som så tryggt vaggades till sömns varje kväll av sina föräldrar. Jag sövdes snabbt ned och några timmar senare vaknade jag upp. Pigg och frälst. 

 

Två veckor skulle det ta för läkarna och forskarna att fastslå vilken typ av cancer jag fått. Två långa veckor som bestått av både skratt, gråt och förtvivlan. I dag var den stora dagen här. Dagen då ovissheten skulle få nå sitt slut och jag skulle äntligen få alla svar på mina frågor. I dag var dagen då jag antingen skulle få tillbaka mitt liv eller dagen då jag skulle mista det. 

 

Det fanns två saker jag hoppades på i dag:
1. Att jag bar på en trippelnegativ tumör

2. Att den inte hade spridit sig.

 

En 3,7 centimeter stor tumör växte i mitt bröst. Vilket är över genomsnittet.

På en skala 1-3 (1 = mindre aggressiv, 2 = medel, 3 = mer aggressiv) så var tumören en trea.

Växtsätt (celldelning) så stod det mellan långsam, medel och snabb. Min växte snabbt.

 

Denna information skrämde vettet ur mig. Tills att onkologen berättade att den INTE spridit sig till lymfkörtlarna (vilket hade varit väldigt oroväckande). 

Tumören som för två veckor sedan växte i rasande fart, fast besluten på att ta livet av mig är numera borta. Jag slipper strålning och behöver "bara" genomgå sex cellgiftsbehandlingar. 

 

Ytterligare grädde på moset är att cancern faktiskt var trippelnegativ. Det vill säga att den INTE är hormonkänslig. Hade den varit hormonkänslig skulle jag behöva gå på efterbehandling i minst fem till tio år till. Det hade därför blivit om inte ännu svårare att skaffa barn då en graviditet KAN trigga ett återfall. Det hade även innefattat mängder av sprutor och tabletter som i sin tur kan dra ner livskvaliteten dramatiskt. 

 

Glädjetårarna sprutade och jag, mamma, pappa och Johan hade ett riktigt kramkalas inne på sjukhuset. 

Till våren har jag fått livet tillbaka och vågar nu äntligen drömma och fantisera om livet och framtiden igen. 

Självklart finns risken för återfall. Självklart kommer vi aldrig till 100 procent veta om cancern riktigt lämnat min kropp. Men jag kan inte springa till framtiden och måla fan på väggen. Jag kan bara vara här och nu. I dag andas jag. I dag lever jag. I dag är jag frisk. 

 

Tack – livet.