Jag hade verkligen en önskan om att driva den här bloggen med en positiv anda. Vara den där procenten som dansade sig igenom cellgiftsbehandlingen. Jag kunde aldrig tro eller föreställa mig hur tuff en cellgiftsbehandling faktiskt kunde vara.

 

De första dagarna hade jag kontroll över min kropp men i söndags eskalerade allt. Dum som jag är vägrade jag ta några tabletter, så man kan väll säga att jag har "härdat" ut all värk som uppstått. I måndags fick min sambo åka hem från jobbet för jag kom inte upp från golvet. Förnedrad och dränkt i mina tårar som knappt orkade pressa sig ut genomtårkanalerna. Totalt maktlös låg jag där och funderade på hur jag skulle klara detta. Jag orkade knappt svara på tilltal för jag var så dålig.

 

Efter flera intensiva toalettbesök tvingades vi ringa in till akuten. Det slutade med att en ambulans kom och hämtade oss. I går blev jag inlagd mot min vilja. I dag är jag superglad över att vi åkte in och att jag fick all hjälp som jag verkligen behövde.

 

Man vet aldrig hur någon kommer att reagera på cytostatika. Alla reagerar vi olika. Nu vet vi lite om hur min kropp reagerar och jag har ett litet facit i handen till nästa omgång. I dag mår jag så mycket bättre, de ville behålla mig ytterligare en natt på USÖ men jag krävde att få åka hem. Det första jag gjorde var att ge mig ut på en tio minuterspromenad, som tillslut blev en trettiominuterspromenad. Ni förstår, när man väl får tillbaka sin kropp lite grann, då vill man ge den allt! 

 

De säger att den första veckan ska vara den tuffaste, nu är jag inne på dag fem och förhoppningvis ska jag börja må lite bättre de kommande dagarna. Har fortfarande ont och min mage ska vi inte ens prata om. Men bättre blir det. Små, små steg. Håll tummarna för att jag inte behöver läggas in igen nu! 

 

Tack för allt ert stöd ni som hejar på mig därute! Det är ovärderligt!