Det var i november 2017. Alltså bara månader efter att jag genomgått en cancerresa vid 27-års ålder som försäkringskassan förklarade att jag inte längre var berättigad sjukpenning. 

 

Jag trodde, redan under cellgifterna, att jag - dels på grund av min unga ålder men även på grund av de otroligt tuffa behandlingarna skulle få rehabiliterande arbetsträning. Så blev det inte. Det gick istället från att jag var 100 % nedsatt i min arbetsförmåga till 100 % arbetsför. Trots otaliga intyg. 

 

Jag fann mig själv kollapsad inne på arbetsförmedlingen, hjälp mig! vad händer nu? Kort därefter sattes jag in i ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt program. Där inkomsten ligger på saftiga 3 700 efter skatt. Jag tänkte "vad sjukt, nu helt plötsligt anses jag inte längre som arbetsför och ska arbetsträna men inte på en sjukpenningsnivå". 

 

Skillnaden? Ingenting egentligen, bara det att jag får tre tredjedelar mindre i inkomst. Jag fick bara helt skaka av mig den ekonomiska situationen. För kriget mot FK tog för mycket kraft. Att få tillbaka livet har varit mitt enda fokus. Men nu såhär åtta månader senare, när biverkningarna från behandlingarna kommer i skov och slår ut mig totalt. Inser jag att vägen tillbaka till en normal vardag kräver mycket mer tid. 

 

Jag har varit i ett "hitte-på-land" de senaste åtta månaderna. På en arbetsplats så fantastiskt, med kollegor så förstående. Där jag kan komma och gå utifrån mina villkor och min ork. Framsteg har skett, innan sommaren orkade jag nästan hela 50 %. Så kraschade jag igen och nu finner jag mig mitt i stormen ännu en gång.

 

Att applicera detta i verkligheten. Det vill säga att jag får en tjänst, tror någon då på fullaste allvar att det skulle gå att man kom och gick utfirån dagsformen? Nej. Så vart hamnar jag då? Jo mellan stolarna. Där har jag suttit nu på golvet ett tag. Så i dag föll jag samman igen på arbetsförmedlingen. Viljan är där, törsten efter jobb är så stark. Men kroppen. Den arma, utmattade kroppen. 

 

Jag är inte en 19-åring som har svårt att komma ut i arbete. Jag är en kvinna som snart blir 30 år. Som har år av erfarenheter inom olika yrkesroller och som dessutom har en 3 1/2 årig universitets utbildning. Jag blev dödligt sjuk i cancer och jag lever i dag med dolda skov, som i perioder är så tuffa att jag inte ens kan förmå mig att slänga in en tvätt. 

 

Jag har förlorat min värdighet som människa i detta samhälle. Man har investerat i att bota mig från min sjukdom men man har sedan kastat ut mig på gatan. Psykisk ohälsa efter cancer ska tas på fullaste allvar och likaså de biverkningar som medföljer. Jag har övervägt många alternativ, alla utvägar - även den om att avsluta mitt eget liv. Är det så här vi vill att samhället ska se ut? Tänk om man istället hade en vilja att rehabilitera mig, så att jag kunde komma tillbaka snabbare och få ge tillbaka till samhället? Vore inte det en toppenidé? Vi ser inte människan längre. Vi ställer krav som är orimliga på de som fallit offer för olika sjukdomar. För att inte tala om LSS. Nu väntar ännu en ny kamp med föräskringskassan men jag hoppas att jag denna gång får medvind. Det är ju val snart så kanske det kan vara till min fördel.