Innan jag blev sjuk i cancer hade jag periodvis hypokondri som ofta ledde till väldigt stark hälsoångest. De flesta av er har säkert någon gång i livet upplevt känslan av att "kanske" vara påväg att bli sjuk och känna stark oro inför det. 

Exempel: du får reda på att sällskapet du umgicks med hela kvällen insjunknade i magsjuka under natten. Dagen efter börjar du själv helt plötsligt må lite illa, magen kanske rumlar lite, du blir kallsvettig och får kalla kårar och tänker "nu händer det". Men så går tiden och du blev inte alls sjuk.

 

Den känslan är något som genomsyrat min vardag i många år. Jag var aldrig rädd för dödliga sjukdomar såsom den jag själv senare i livet råkade ut för - cancer. Snarare ständig oro över att hjärtat skulle kollapsa, svimningar, magsjukor eller liknande. Detta triggade igång panikångest som i sin tur resulterade i hjärtklappning, svimning, yrsel, dålig mage och illamående. Det blev en ond cirkel som snurrade i ett. Tillslut begränsade det mitt liv till en nivå där jag inte längre klarade av att umgås med vänner. Jag flyttade hem till mina föräldrar och kunde periodvis inte ta mig till matbutiker eller åka bil. 

 

Detta fick jag terapi för och ganska så kort därefter återfick jag livskvaliteten igen och lärde mig hantera denna oro/stress. I dag är detta en mycket stor del av min vardag igen. Senaste tiden har varit jättetuff och jag föredrar att hålla mig inne i mitt hem men tvingar mig ut för att inte låta oron ta över. I dag kanske man kan säga att min hälsoångest är befogad. Cancer gör lite som den vill, den kan dyka upp igen precis närsomhelst och du kommer då inte veta vart. 

 

Efter en sommar av extremt hög stress så har min anding varit tung. Det blev två vändor till akuten och varje gång bekräftades att min anding var lika bra som en fullt frisk tonårings. Jag fick också kolla upp hjärtat med EKG då jag vissa stunder fick en strålande känsla från hjärtat upp till halsen/käken under denna period. Inga fel såklart, ett fint tickande och normalt hjärta. Sedan ska vi inte ens tala om ryggen och dess urusla skick. Och det är här den största oron vilar. För metastaser efter bröstcancer är vanligast i skelett och lungor. När man då får ständiga ryggproblem och tungandning - ja ni kan ju göra matematiken själva.

 

Periodvis tappar jag det helt. Jag lägger mig i klädkammaren på bottenvåningen och gråter tills jag lugnat mig. Jag vill panikringa onkolog för att kolla igenom precis hela kroppen, jag vill tala med MVC-läkaren för att få bekräftat att "tung rygg är normalt under graviditet". Googlar jag på "ont i skuldrorna gravid" så dyker det mest upp symtom för bäckenbenet eller ländryggen och då är oron igång igen. Varför är det bara jag som har ont i änglavingarna? Varför är det tung att promenera och simma? Det skulle ju vara jätteskonsamt? 

 

Jag tar lugnande varje kväll eftersom jag vet att tankarna och oron annars äter upp mig inifrån. I dag avbröt jag promenaden för jag blev så baktung. Har bara legat på yogamattan och försökt lugna mig sedan dess. Imorgon har jag samtal med psykiatrin där vi ska diskutera vad för slags terapi som är bra för mig. Mitt fokus skulle just nu vara hos mitt barn men sjukdomen kommer alltid i vägen. Det är som en djävul som vägrar låta mig få gå vidare, ständigt påmind och förevigt ärrad. Oron kan nog ingen psykiatriker i världen råda bot på, den kanske klingar av med åren om jag har tur. Jag har talats vid med canceröverlevare som drabbats för cancer för 15 år sedan men de säger alla att så fort ryggen börjar värka eller något i kroppen känns avvikande så kickar döds- och hälsoångesten igång igen.