Så skönt att äntligen kunna skriva ett glädjande inlägg. Visst går livet konstant upp och ner men om jag skulle se över statistiken på mitt välmående de senaste månaderna kan man se att humöret och kroppen blir allt stabilare. 

Jag har knopat ihop lite egna överlevnadsstrategier som gör att jag tar mig framåt. Självklart vill jag dela med mig av några goda råd till de som kanske känner att de fastnat i hopplöshet och tvivel (trust me - I'v been there a thousand times). 

 

Jag bestämde mig ganska direkt efter mitt cancerbesked att jag inte skulle ha bråttom med någonting. Att jag för en gångs skull skulle ta saker och ting i ett långsamt tempo. Skynda långsamt. Det finns inga vinster i att stressa tillbaka till sitt "tidigare" liv. Jag accepterade att vissa dagar helt enkelt fick bestå av soffläge framför en serie. Jag accepterade att kroppen inte orkade lika mycket längre. Jag accepterade att hjärnans funktion var en aningen nedsatt. Jag accepterade att jag inte längre var densamma. 

 

Den enda press jag satt på mig själv under hela den här resan har varit att ge mig ut på minst en till två promenader om dagen. Det gör en alltid gott och det var något jag oftast alltid mäktade med. Ett helt okej måste enligt min mening. 

 

Jag började fråga mig själv "för vem gör jag detta och varför gör jag det?", så jag droppade med andra ord alla krav på mig själv. Kändes något för uttömande eller jobbigt så utsatte jag mig helt enkelt inte. Det går bra att storhandla en annan dag eller ta den där fikan nästa helg. Jag slog bort min inbyggda kravmekanism. 

 

Jag har unnat mig ett gymkort där både simning och relaxavdelning ingår. Att slappna av i en varm bastu eller i ett spabad gör väldigt mycket gott för både hjärta och själ. En otroligt fin investering att ge till sig själv efter en sådan här pärs. 

 

Jag, som tidigare aldrig haft något större intresse för hund gick och skaffade mig en alldeles egen liten fyrfotad vän. Det här har varit otroligt hjälpsamt i mitt läkande. Helt ofattbart att livet kunde vända så tvärt på både gott och ont. 

 

Jag blev lite min "egen läkare". Att googla runt för mycket eller gå med i en massa facebook grupper vill jag genast avråda andra till att göra. Det är en energitjuv utan dess like. Samtidigt tycker jag det är bra att man lär sig lite om hur just en själv kan leva på ett hälsosamare sätt - både själsligt och mentalt. Jag äter fortfarande socker, men mer sällan. Jag har valt att avstå från kött i den mån jag kan och gått över till att äta fisk- och vegetariskt. Jag kan fortfarande ta en slurp mjölk i kaffet men avstår även mejeriprodukter i den mån jag "kan". Jag tränar för att det får mig att må bra. Inte för att jag måste gå ner i vikt. Och när jag inte orkar - då är det också helt okej. 

 

Det gäller helt enkelt att hitta en balans som funkar för en själv. Man får aldrig någonsin jämföra sin resa med någon annans. Tro sig vara sämre för man inte orkade lika mycket som någon annan. Eller för att man inte "kom tillbaka" lika fort. Min onkolog har vid några tillfällen nämnt för mig att jag var en av de som "drabbades lite hårdare". Jag tror vi alla drabbas lika hårt, vi är bara olika på att visa det. Vissa kanske förtränger och får ta tag i demonerna vid ett senare tillfälle - tro mig, man kan inte hoppa över en sådan här kris. Vissa kanske hittar andra verktyg som hjälper dom framåt. 

 

Det blir bättre med tiden. Ibland känns det som att jag inte kommit någonstans. Men så blickar jag bakåt och inser hur mycket jag åstadkommit kommit knappt ett år efter avslutad behandling. Det ger jag mig själv en eloge för. 

 

Bättre tider är verkligen att komma, glöm aldrig det!