Det är nog en reflex det där med att vägra acceptera vissa sanningar. Jag kan verkligen inte korrigera det förgångna och det hade inte funnits något jag kunnat göra annorlunda för att undvika cancern i ett så tidigt stadie i livet. 

 

Men jag har hört så mycket om att acceptans ska vara ett hälsosamt koncept. Det låter som att allting skulle bli lättare då - "acceptera att det hände dig, hände oss". Och jag köper det konceptet. Ett vettigt mål. Tror bara att det tar olika tid för var man att komma dit. För ärligt talat tror jag fortfarande stundvis inte på att detta hände mig. 

 

Självaste behandlingsperioden är bara en dimma för mig, visst minns jag vissa fragment. Men saker som den där metallsmaken i munnen, smärtan, frossan, svallningarna det har helt förgått mig. Och jag tror inte riktigt jag hunnit bearbeta det för att bara ta något exempel. Jag bemöts av lite nya sorger då och då. Som när jag kommer på att mitt hår är kort, eller att jag inte fyller ut ena bh-bygeln längre, för att inte tala om chocken jag återigen fick i dag när jag såg hur mycket jag gått upp i vikt. 

 

Nu talar vi bara om de fysiska förändringarna. Sedan kommer även de inre förändingarna som består av rädslor, sorg, förakt, oro och ångest. När kroppen inte ter sig som den ska hamnar man i en ny dödsångest härva. En känsla som är helt främmande för mig. Och det är ett tungt lass att dra. 

 

Två tuffa veckor lämnar jag nu bakom mig för att bemöta en ny, mer energisk vecka. Tänk att jag känner direkt på morgonen när jag vaknar om det är en utmattningsdag eller en "normal" dag. Älskar verkligen de bra dagarna, då känner jag mig energisk, livsglad, framtidstroende och odödlig igen. En sak jag vill påstå är att livet smakar ännu mer nu än innan. Och när jag känner så inser jag att långsiktigt kommer den här otäcka sjukdomen ha gett mig något väldigt bra. Jag kommer besitta en kraft så stark som är få förunnat och veta mer om mig själv än någon annan i min omgivning kanske någonsin kommer att få chansen till att göra. 

 

Det accepterar jag. Att vägen kommer vara lång och jobbig ett tag till. Och jag får vara nöjd med det, tänker jag! För bättre blir det ju tack och lov.