I skuggan av cancern

Jag vill och jag behöver prata om tiden efter cancern. 
 
Man känner sig nästan som en person med en diagnos. Veckorna, dagarna, timmarna - ja de kan slå över från gott till ont på kort tid och såklart tvärtom. Livet just nu är antingen svart eller vitt.
 
Att få läka i sin egen takt är otroligt viktigt. Utan att bli förminskad eller ifrågasatt. Kanske är det bara min egen demon som får mig att känna mig så. Samtidigt får man höra att försäkringskassan "de har minsann blivit mycket strängare". Förlåt men jag hade CANCER. En sjukdom som ägde mig i nio månader (säkerligen mycket längre än så, men från driagnos till behandlingens slut). Förväntas jag verkligen läka på två månader? Ironin i detta är att spåren av cellgifterna fortfarande härjar i min kropp. Jag menar, i Sex and the City får Carrie förklarat för sig att "The time it will take you to get over your relationship is equal to the total time you spent together". Alltså borde min återämtningsprocess FÅ vara minst lika lång som den tiden jag var "sjuk" på. Eller gäller denna regel bara krossade hjärtan? You get the point..
 
Fötterna kan fortfarande värka. Jag har svårt att hämta andan om jag går i rask takt. Vissa dagar är det en kamp att ta sig ur sängen. Igår var jag uppe med tuppen, klockan sju, bakade, städade, lagade mat och gick en promenad. I dag kommer inte att vara en sådan dag. I dag är en dag då jag kliver upp klockan 10.30, en dag då hjärtat slår dubbla slag och tröttheten är påtaglig. 
 
Sen ska även själen, hjärtat och hjärnan få läka också. Det är så otroligt mycket mer än en fysisk återhämtning. Jag har fått många fina dagar, dagar då jag känner mig som Johanna igen. Men dessvärre även många tunga dagar. Kan inte planera långsiktigt och kan bara svara "kanske" på olika aktiviteter. Allting handlar om dagsformen.
 
Men jag börjar sagta men säkert känna mig lycklig igen. Framtidsdrömmar kryper sakta men säkert fram. Jag är hoppfull, det är jag. 
 
Just det. Nu har jag köpt gym- och simkort! Hoppas verkligen att kunna sätta igång snart. Så otroligt tacksam över att Ung Cancer bekostade mig detta. Jag har dessutom börjat med LCHF. Alltid varit skeptisk. Men jag måste bli av med mitt sockerberoende. Man tänker ett extra varv när man drabbats av cancer. På LCHF blir jag förhoppningsvis sockerfri, tappar de där extrakilona jag gick upp under behandligen och slipper gå runt hungrig. 
 
Ibland ligger du före, ibland efter. Med små små steg tågar jag framåt. 
 
Bröstcancer - Mastektomi - Post chemo - cancerbaksmälla - cellgifter - cytostatika - trippelnegativ
C

Det är ett plus att du skippar sockret helt. Det är just sockret som gör att cancern hittar sitt grofäste. Man äter sig till den helt enkelt. Utan att man tänker på det, vad man utsätter sig själv för. Det är också den som gör att man sväller upp (ökar i vikt) under behandling. Man kan bara rädda sitt eget mående , ingen annan gör det åt en. Tyvärr.