Ibland undrar jag om jag har gett skenet av att cancer är en piece of cake. Jag försöker hitta en balans både för min egen skull och mina närmastes skull. Vara positiv och okrossbar, visa skiten vem som bestämmer och hålla blicken framåt. Gråta ibland om jag så måste. Men att jag måste tro på livet efter cancern och inte gå ner mig allt för mycket. 

 

En sak ska ni ha klart för er och det är att jag tar cellgifter. Dödens drog som slår ut varenda snabbväxande cell i kroppen. Målet är att ta död på minsta lilla mikrocell som riskerar att utvecklas till cancer. Men på kuppen finns risk för att man själv går förlorad under denna dunderkur. 

 

Jag har haft en period som gått ganska så bra och det tackar jag för. Men nu är jag i slutskedet av min behandling och det ska ni veta är otroligt tufft. Tuffare än vad ni "odödliga" människor någonsin kan föreställa er. 

 

Cellgifter är mycket mer än att "bara" tappa hår, fransar, bryn och illamående. Du kämpar varje timma för att orka ta dig igenom dagen. Hjärtat rusar av minsta förhastade rörelse, hjärnan hänger inte alltid med. Att fokusera är tufft och ibland snubblar jag över orden. Listan på biverkningar fortsätter i en oändlighet.

 

Eftersom de senaste två veckorna har varit skit rent ut sagt så fick jag i uppgift av min kurator att berätta för alla runt mig om hur jag verkligen mår. Att jag gråter varje dag. Att vissa nätter överlappar panikångestattackerna varandra. Att jag funderat på att lämna min pojkvän för att spara honom lidandet. Lidandet att se mig förfalla och långsamt tyna bort. Att mamma får komma och plocka upp mig från golvet gråtandes som ett litet barn som förlorat sitt bästa mjukdjur var och varannan dag. 

 

Vissa dagar ser jag ingen framtid. Vissa dagar får jag för mig att jag är påväg mot dödsriket och att jag just nu lever i en plågsam tortyrkammare påvägen dit. 

 

Men jag vet ju att allt det jag precis skrivit inte är jag. Den kvinnan ni nu ser – hon är inte jag. Jag vet att det finns en ljus framtid och att jag kommer få leva ett långt och lyckligt liv. Men just nu äger medicinen mig och det är något jag måste acceptera. Och jag vill att ni ska veta att det är tufft nu. Förbannat jävla tufft.