Mitt inlägg om försäkringskassan fick spridning och jag har både varit med i tv-intervju med SVT och i Expressen. Men någonstans i allt det här så sköljer en "ny(gammal)" kris över mig.

 

För tiden rullar på och jag funderar över vad det var som egentligen hände. Hur kunde det bli såhär? Och när det blev såhär, hur kunde då samhället svika mig? Jag har vaknat upp ur mardrömmen. Förlorat så otroligt mycket på kuppen.

 

Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Så i dag har jag mest bara gråtit. För det finns så mycket sorg laddat i allt. Jag pratade med ännu en myndighet i dag och brast ut i gråt när jag insåg att jag kanske måste vända mig till soc. Jag. En akademiker. Världsvan. Alltid klarat sig själv. Aldrig varit arbetslös. 

 

Nu ska allt bara ut. För just i dag mår jag pyton. Jag orkar inte stå uppsträckt och stark varje dag. Men jag förväntas göra det. Jag skiter i era sympatier - för jag är i er värld den där personen som man bara läser om, hör om. "Så himla tråkigt för Johanna". 

 

Folk har slutat fråga hur jag mår. Jag är inte lika attraktiv nu när jag inte går på behandlingar längre. Nu när håret har växt ut och jag orkar mer. Men tiden står fortfarande stilla för mig. Jag har blivit en ailen. Hamnat utanför. Känner inte samma band till "normala" människor längre. 

 

Jag kan känna hur världen runt mig står med sina fördomsfulla glasögon och stirrar på mig från topp till tå. Cancer, du överlevde - vad är grejen?

 

Medans jag utreder min fertilitet, testar en passande bröstprotes, våndas över om jag någonsin kommer kunna jobba med min utbilding igen, brottas med myndigheter för att slippa bli utförsäkrad (vilket jag just nu har blivit), inte längre får på mig mina gamla kläder pga övervikt, kollapsar i rädsla för återfall och slås ut totalt av minsta infektion i kroppen. Så undrar jag vad som är det värsta som hänt just dig i dag? Missade du en klipptid? Blev du försenad till jobbet? Åkte du på magsjuka? Man får ha vardagsproblem. Jag saknar mina. Men jag kan inte låta bli att känna mig så brutalt bitter. Och så trött på okunskap - fastän jag så tydligt jag bara kan sprider ut den. 

 

Jag är så trött på att behöva vara så jävla tacksam. Det är halleluja hit och dit. Men det går så mycket djupare än så. I dag är en sådan dag. Det får vara så. Imorgon kommer en bättre. Men just nu ska känslorna ut.