Att gå vidare

Du som tittar in här och läser min blogg kanske själv precis har fått ett cancerbesked. Kanske är du mitt uppe i en behandling eller så har det gått en tid sedan du fick din diagnos. Om jag tänker tillbaka på 2016, då jag själv insjunknade så började jag leta bloggar för att slippa känna mig så ensam. En rädsla som svepte över mig då var när personerna helt plötsligt slutade blogga - betydde detta att de lämnat jordelivet? Det skrämde livet ur mig. Tills att jag förstod att man som drabbad kommer till en punkt då cancern inte längre är lika centrerad. Behovet av att skriva av sig klingar av, varje dag ett steg bort från sjukdomen.
 
Det är alltså ett friskhetstecken. Med det sagt så vill jag understryka att cancer är ingenting man glömmer bort - rädslorna och tankarna består och det är något vi och våra närstående tvingas leva med för resten av våra liv. Periodvis sover jag dåligt och känner av höga ångestnivåer. 
 
När jag först blev sjuk var döden det läskigaste som fanns. Det existerade inte i mitt universum. Jag kunde inte närma mig ordet ens. Jag stelnade av rädsla. När jag åkte på cancerrehabilitering med Ung Cancer var både drabbade och närstående med. Och när jag kom hem bröt jag ihop av att lyssna på andras öden samt närstående som förlorat någon de djupt älskade. Det här har varit en process för mig och jag önskar att om vi alla började prata mer om döden så kanske den inte behöver kännas lika skrämmande? 
 
För vet ni vad? *reminder* Alla ska vi dö. Det är så naturligt. Men vi förväntas göra det när åldern är inne. Jag har äntligen börjat acceptera att jag kan komma att få ett kortare liv än andra. Det behöver absolut inte bli så och det är ju också en underbar känsla. Vi vet så lite om framtiden och jag vill bara få njuta av nuet, att mina fingrar just nu slår lättsamt på tangentbordet. Jag andas, jag är frisk och jag kan röra på mig obehindrat.
 
Jag hoppas att du som läser och kanske är drabbad inte får ångest nu. Döden är skrämmande, främmande och obehagligt att tala om. Men om vi kan acceptera den och våga nudda den ibland så tror jag långsiktigt att vi gör oss själva en tjänst. Låt den inte genomsyra din vardag, låt inte skräcken för det okända skrämma slag på dig. Njut av i dag, njut av att bara få vara. Så viktigt, nuet är allt vi har! Fokusera inte på morgondagen eller hur många år eller dagar du får.