FATIGUE - Post cancer tiredness

Efter att man genomgått en lyckad cancerbehandling så förväntas man vara tacksam och glad för att det gick så bra som det gick. Rehabilitering inom cancervården fick jag berättat för mig var själva behandlingarna. I mitt fall då mastektomin, Zoladexsprutorna och cellgifterna. 
 
I dag vill jag inte någonstans påstå att jag lever ett liv som en frisk person gör - samtidigt anses jag vara botad och fri från sjukdom. Nu svävar jag i något slags gränsland där jag tvingas leva med biverkningarna av den aggressiva behandlingen jag genomgick. Men det enda stödet jag får är kuratorshjälp. Jag blir förtvivlad när jag cirka åtta månader efter avslutade behandlingar förlamas av en trötthet så stark. 
 
Stressnivåerna i min kropp har sjunkit dramatiskt tack och lov. Men att vara såhär orkeslös i både kropp och knopp känns ovärdigt. Nu pratar jag inte om en sådan trötthet man får när man sovit dåligt eller vilat för lite. Kronisk trötthet eller i mitt fall så kallas det "post cancer fatigue". Det är både en synd och en skam att informationen om detta nästan är obefintlig inom cancervården/eftervården. Vet att läkarna lite lätvidigt nämnde att cancerpatienter kunde komma att drabbas av fatigue och att det kan hänga på några år efter. Sen var det inte mer med det. 
 
Jag har därför tagit en liten avstickare till mörkret de senaste två veckorna. Att vara såhär trött startar alla möjliga tankebanor i huvudet. Är jag sjuk igen? Ska jag kollapsa inne på köpcentrumet? Är det nu det händer? Ringde min kontaktsjuksköterska lagom hysterisk, livrädd för att skiten var tillbaka. Jag drar mig för stora folksamlingar och väljer dejter med nära och kära med omsorg. Mer klarar jag inte av just nu. 
 
Jag försöker hitta strategier för att orka. Exempelvis har jag börjat intala mig själv att jag är frisk och att tröttheten bara är en känsla. Genom att sysselsätta mig kan jag ibland avleda tröttheten. Att laga mat och experimentera i köket är en riktig life saver. Promenader med hunden hjälper mig. Jag tror mig ha gäspat minst fem gånger under tiden jag skrivit detta. Vill bara öka förståelsen från samhället och omgivningen men främst hjälpa mig själv. Med kunskap blir allting lättare. 
 
Inatt vaknade jag upp ännu en gång i panik och tänkte "det här har inte hänt, det här händer inte, vart har mitt liv tagit vägen?". Det är som en kniv går rakt in i hjärtat varje gång jag inser att detta verkligen hände mig, drabbade oss.