Tillbaka till livet

"Det börjar kännas som att Johanna är tillbaka" sa min syster i dag med ett leende på läpparna. 
 
Och ja, jag håller med. Någonstans djupt där inne satt "jaget" i en isoleringscell utan varken fönster eller utrymme. För varje ny dag som går så har både kropp och själ kännt sig lite starkare. Livsbubblan har börjat expandera och cancern tar upp allt mindre av min tid. Under en mycket lång period har även min sjukdom haft ett stadigt grepp om mina drömmar men de senaste nätterna har jag fått drömma om framtida soffköp och resor till solen. Ett ganska gott tecken på tillfrisknad måste jag säga.
 
Med det sagt är jag långt ifrån hel. Jag gråter en skvätt varje dag. Jag kan gå från att fnittra och le till att i nästa stund förstelna av rädsla och oro. Jag tycker att Christine Meltzer satte ord på känslan "Cancer är som att ha PMS varje dag, man har alltid nära till gråt". Och det är så här mitt liv kommer att se ut. Men det får vara okej - jag accepterar det.
 
Katastroftankarna som uppstår efter att jag googlat runt eller råkat läsa för mycket om min sjukdom är det som oftast lägger grunden till panikångesten. När man tar cellgifter är det så otroligt lätt att man trycker på sök-knappen en gång för mycket och det är då psyket tenderar att kollapsa. 
 
Det hjälper mig inte att se statistiken. Det "handikappar" mig mentalt och tar upp den tid jag faktiskt har på jorden. Michael J. Fox sa en gång "När man tar ut det värsta i förskott och det en dag händer – då har man genomlevt det en gång i onödan". Det försöker jag bära med mig. Händer det värsta tänkbara då får jag ta det då (lättare sagt än gjort) och inte nu för då kan jag inte njuta av livet som faktiskt pågår. 
 
Veckan som gått har bjudit på många härliga skratt och jag börjar känna att det faktiskt finns en framtid som väntar där någonstans runt hörnet. Jag är tillbaka på ruta ett. Visst kommer jag bli lycklig en dag igen. Men det får ta sin tid. Min tid kommer. 
 
 
Bröstcancer - Positiv - USÖ - cancer - trippelnegativ