Det blir aldrig som förr.

 

För åtta dagar sedan tog jag min allra sista cytostatika dos vilket innebär att behandlingsperioden nu är över. Och visst var det väll skönt att säga orden "see you never" till min sjuksköterska.

Håret har börjat växa ut och kroppen orkar lite mer för varje dag som går. Men psyket är långt ifrån färdigbehandlat. Hittills har det bara varit fokus på att överleva - dag för dag. Kroppens försvarsmekanism inrättade sig, vilket innebar att det inte fanns utrymme för att ta in det som faktiskt hände.

 

Nu kastas jag ut i världen med rivna murar och en ryggsäck så otroligt tung. Hjärtat slår dubbla slag när hjärnan ständigt går på högvarv. Min omvärld, den så okunniga omvärlden som bara ser "starka Johanna", hon som klarar allt. Vilken pärs men nu är den tuffa cancerresan över och hon kommer bli en riktig "Shero". 

 

Men tyvärr alla för här kommer den, redo eller ej - cancerbaksmällan. För jag undrar verkligen - hur börjar man leva igen? Vad vågar jag äta? Vilket smink får jag använda? Vad kan jag göra för att minska att detta händer igen? Ska jag planera min begravning utifall att? Kommer jag någonsin våga skaffa barn? Dödsångesten toppar såklart allt. Det jag just skrev är bara bagateller. 

 

Jag är i underläge nu, min kropp och mitt psyke har nått rock bottom vilket inte är så konstigt efter alla dessa månader. Jag ska göra allt i min makt för att finna frid och ro men är väl medveten om att det kommer att ta sin lilla tid.

 

Just nu pågår mitt sorgearbete. Chocken har lagt sig och jag försöker nu ta in vad som faktiskt hände. Vadå har jag tagit bort mitt högra bröst? Tillhör den där peruken mig? Vart är mina fransar? Vad är det för mörka ringar runt ögonen? Har jag gått upp 10 kilo? Kunde jag varit död inom en kort tid om jag inte kollade upp knölen? Jag sörjer för att jag har lidit och för vad jag har fått utstå. Visst kan det bara bli bättre från nu, eller kan det? Nu börjar den mentala resan och den är inte enkel att ge sig ut på. Men det ska gå det har jag gett mig fan på.