Det har varit många ronder med försäkringskassan och eftersom jag gick in med all kraft för att strida emot så sköljde en ny våg av utmattning över mig. Jag vägrar kalla detta för bakslag för det är det inte. Jag har bara inte återhämtat mig från min sjukdom och det är ingenting som är konstigt.

 

Det som däremot är konstigt och framförallt skrämmande är att jag nu anses vara arbetsför till 100 procent. Varför? Jo för jag har haft mina 365 sjukdagar (ja det är sant - det finns ett utgångsdatum!) och då bedöms jag mot "alla" yrken. Det vill säga att försäkringskassan menar att någonstans där ute i Sverige KAN det finnas ett jobb som:

1. Inte kräver tunga lyft

2. Inte kräver "mental ansträngning" (alltså att inte behöva använda huvudet överhuvudtaget) 

3. Inte har några deadlines

4. Inte har några krav

5. Accepterar dagar utan ork/kraft

 

Hör ni själva hur sjukt detta låter?  Säg mig snälla vart i samhället det finns en arbetsgivare som kan tänka sig anställa mig i det skick jag just nu är i? Absolut ingen. Försärkingskassan har alltså tagit fram en fiktiv arbetsplats. Visst - jag skulle kunna börja jobba som konstnär exempelvis. Men har ni någonsin sett arbetsförmedlingen söka en outbildad konstnär?

 

Nu kommer istället statistiken påvisa att jag blivit "frisk". Det enda som egentligen har hänt är att jag blivit en siffra som enligt statistiken påvisar tillfrisknande genom att kastas/tvingas ut i arbetsmarknaden. I verkligheten är jag sjuk i det dolda. Det här har varit förnedrande och förminskande hela vägen. Ni kan tro att självkänslan är helt på botten. Först mister jag mitt jobb för att jag blir sjuk och sedan bemöts jag i mitt livs kamp av myndigheter som behandlar mig som en parasit. 

 

Vem tar ansvaret? Säg mig vem? 

 

Här kommer dock lite solsken och tränger sig fram. Jag föll ihop totalt på arbetsförmedlningen (även det en myndighet man hört många jobbiga historier om). Här blev jag humant bemött och fick den hjälpande hand jag så desperat sökte efter. Här har jag beviljats rehabträning och har nu hittat en alldeles fantastisk arbetsplats som tar emot mig. Sen att jag ska leva på existensminmum är en annan femma men just nu känner jag mig bara tacksam att jag inte behövde gå upp till kamp även här. 

 

Jag släpper försäkringskassan för nu. Men så snart jag har TILLFRISKNAT kommer jag gå upp till kamp. Just nu är det ett dödsfött lopp som bara själ energi från mig. Det viktigaste jag har är livet, livet jag så gärna vill komma tillbaka till. Men kriget är låååångt ifrån över! Jag bara rustar mig för strid just nu.