I dag är jag låg. Riktigt förbaskat låg. För imorgon början den ofrivilliga cancerresan. Förintelsen. Dagen D. Kristallnatten. Tjernobyl. Hiroshima. Dagen då cancern tas bort men dagen då allt blir till verklighet.

 

Jag kan inte känna att jag har cancer just nu mer än att en stor knöl växer inuti mitt högra bröst. Hälsan är på topp bortsett från den dystra känslan som svämmar över i magen. 

 

Imorgon ska min kropp våndas och förintas för att sedan få återuppstå. Ett rent helvete väntar runt hörnet men det kommer att ta slut inom sin tid. 

 

I dag sa mamma ännu en gång att hon skulle göra allt för att få ta min plats. För att få ta min cancer. Jag log och sa till henne "mamma, det här är min resa att göra och dessutom skulle jag inte kunna stå ut med tanken på att någon annan i min familj skulle behöva göra detta. Jag är stark och jag ser det bara som ännu en utmaning". 

 

Ni vet ju vad jag åstadkommit. Alla städer jag varit i. Alla människor jag träffat. Alla jobb jag prövat på. Utbildningar. Klart som fan man måste få lura döden en gång också. Tänk vad allt annat kommer vara en bagatell i jämförelse med detta. 

 

Aldrig ska någon få trampa på mig igen. Aldrig ska jag släppa in ond energi i mitt liv. Varje dag är jag tacksam för livet – för jag har insett att vi alla bara lever på lånad tid.