Jag hade mina föraningar. Men ingenting kunde förebereda mig på mitt livs mest traumatiska ögonblick.

Det ögonblicket då jag håller hårt min bästa väns hand och livet tar en paus. 

 

Jag såg det i läkarens blick och hon gick rakt på sak "Det är en tumör". Hjärtat sjönk och jag föll.

Jag viskade högt "nu kommer jag nog att spy". Det blev snabbt syrefattigt och jag tappade helt fattningen. När det gick upp för mig vad hon precis sagt skrek jag bara hysteriskt "ring mamma, ring mamma". 

 

Jag reste mig upp och började, med darrande steg gå runt i det lilla rummet. Jag grubblade högt tankar som "Ska jag dö nu?" och "Hur långt har jag kvar?".

 

Det kändes som en evighet vi satt i det där rummet och det enda jag ville var att få åka hem. Gå och lägga mig och vakna upp ur denna madröm. Att ett så äckligt mörker, skulle falla över mig, så hårt, en seg måndagseftermiddag. Ofattbart. Obegripligt. Som taget ur sagorna. 

 

Så vad vet vi nu? Jag vet att tumören som växer i mitt högra bröst är 3 cm stor. Den är elak och "delar sig snabbt". Den har inte (vad läkarna vet just nu) spridit sig. Overkligt.

 

Men hör upp nu – på torsdag kommer räddningen. På torsdag tar de mitt högra bröst. Det där bröstet som sakta har försökt ha ihjäl mig vid 27 års ålder.

 

Jag är en av de där 800 människorna under 30 år i Sverige som har fått cancer. Jag är en av de fem procenten under 50 som har fått bröstcancer. Vad är oddsen? Jag har aldrig vunnit på lotto, inte heller har jag kammat hem ett sånt där stort chokladpaket på Liseberg. Det är skrattretande och gör mig förbannad. Fast mestadels gråter jag. För det finns ingenting kul med den här äckliga sjukdomen. 

 

Men nu är det som det är och som ny i cancerbranschen måste jag helt enkelt göra det "bästa" av situationen. Cancern kommer att ta bestjäka mig på mitt bröst (och kanske även det vänstra). Den kommer att ta mitt hår och den kommer göra mig riktigt, riktigt jävla sjuk. 

 

Men den kommer också få mig att uppskatta typ varenda vaken minut i livet. Och kanske, men bara kanske, kommer den att skänka mig något gott. 

 

Jag har och kommer aldrig acceptera den här diagnosen. Och vad jag ABSOLUT inte kommer att acceptera är att den ska få ta mitt liv. Den kan få mitt bröst och den kan få ta mitt hår. Men den ska aldrig och kommer aldrig att ta mitt liv. 

 

På torsdag börjar resan. En destruktiv resa som jag inte gärna åker på. En resa som kanske aldrig kommer att ta slut. Men den måste göras och jag är och förblir STARK. Den här äckliga farsoten har "blomstrat" ut i fel kropp och kommer att ha vissnat jävligt, jävligt fort. 

 

Kom ihåg att jag är inget offer, jag är en överlevare. 

 

FUCK CANCER.