Det har blivit dåligt med sömn den senaste tiden och det gör mig otroligt utmattad och om möjligt tröttare än vad jag redan är. Sömn är A och O, särskilt när man tragglar sig igenom cellgifter som går så hårt på kroppen. Det blir lite utav en ond spiral. Har legat vaken sedan 4.30 och drar mig i sängen i hopp om en ny omgång sömn. Något som aldrig innfinner sig. Därför drar jag mig för gå ut på en uppfriskande morgonpromenad. Bloggar istället. Suck.

 

Hursomhelst är jag fortfarande tacksam över att gå på Taxol. Fick en ny dos i går och jag känner mig relativt frisk. Det tackar jag för varenda dag kan jag lova. Jag vet att kroppen bryts ner sakta men säkert och att jag i slutet av min behandling kommer vara väldigt svag. Men hoppade högt när jag i går fick veta att jag får jullov från cellgifterna i tre veckor. Härlig känsla, tänk att jag ska få njuta av att få äta riktig mat och kanske om jag känner för det dricka lite champagne när vi firar in det nya året. Det nya året som ska bli mitt cancerfria år, jag längtar. 

 

Tänk vilken ironi. Jag trodde verkligen att 2016 skulle bli det som så många gärna kallar för "mitt år". Jag hade precis tagit examen, lämnat praktiken i Stockholm och flyttat in i ett hus med min drömmiga pojkvän i min hemstad Kumla. Ja, jag fick till och med mitt första jobb som kommunikatör. Saker och ting föll på plats och jag var lyckligare än på länge. Men så kom ju den där dagen då livet stannade för mig och mina närmaste. Jag hade fått cancer vid 27 års ålder. 

 

Det är läskigt att tänka på återfallsrisken och att de kvinnor som har trippelnegativ cancer löper störst risk för återfall då det inte finns några efterbehandlingsmediciner att ta för att minska risken för återfall. Man står liksom där på andra sidan och håller alla tummar och tår för att skiten helt enkelt inte ska komma tillbaka. Jag har varit jätterädd för allt det här samtidigt har jag på ett sätt börjat acceptera situationen vilket gör att jag i dag lättare kan "skaka" av mig det. 

 

Det finns aldrig några garantier i livet. Varken för dig som är frisk eller för mig. Jag är helt övertygad om att jag just i detta nu är helt cancerfri då jag tagit bort hela mitt bröst samt att man inte fann någon spridning. Jag tar cellgifter för att "ta död" på de där mikroskopiska djävulscellerna som möjligtvis dragit ut på nya äventyr i kroppen min. Återigen – det finns inga garantier. Det finns ingen teknik i dag som kan se huruvida jag är cancerfri eller ej. Men jag väljer att ställa mig på den optimistiska sidan så att jag kan få livskvalitét. Jag menar – att måla fan på väggen har aldrig varit till min fördel. Jag kan välja att leva här och nu eller låta cancerjäveln ta över hela mitt liv. Vem vet vad framtiden har att ge? Kanske finner vi ett botemedel eller finner en fantastisk medicin som bromsar eller minskar risken för återfall. Gammelmormor levde till att bli 100 år och jag har inga som helst planer på att leva en tredjedel av det, det kan ni skriva upp.