Jag har nu arbetstränat som kommunikatör på kommunen i snart sex hela månader - hur fantastiskt? Det kändes till en början som att bestiga ett berg. Första tiden kom jag bara dit för en morgonfika i princip men i takt med nya rutiner så började kroppen ge med sig allt mer och mer. I fem månader har jag jobbat 25 % som nu övergått till hela 50 % - vilket är ett jättekliv för mig.

 

Bäst av allt är att det går bra och att jag fortfarande har ork kvar när jag kommer hem, även om jag behöver planera in återhämtning mellan jobb, aktiviteter och vardagsbestyr. Årsdagen närmar sig med stormsteg och i september har jag varit cancerfri i två år. Det är stort, så stort att jag knappt vet varken ut eller in. Än är jag inte där men jag gillar att leka med tanken att de mest kritiska åren snart har gått förbi. 

 

Varje dag tar jag ett steg bort från cancern och den tar allt mindre och mindre plats. Självklart blir jag påmind varje dag av att bara se mig själv i spegeln, eller när den där förbannade tröttheten hälsar på. Men jag börjar äntligen få distans till dödsångesten och är inte längre lika "hård" mot mig själv. 

 

Det är bara fortsätta framåt, en fot framför den andra, ett djupt andetag och lita på att allt ska bli bra. Mitt råd till er därute som kanske också genomgått eller ska genomgå en liknande resa är just att ta det lugnt. Ha inte bråttom tillbaka, ge dig kropp en ärlig chans att få återhämta sig. Förstå och respektera vikten av återhämtning efter ett trauma och månader av behandlingar. Jag har fortfarande en bit kvar men om det är något som jag är stolt över är att jag tog det försiktigt från första stund och inte hetsade tillbaka till livet. Det tror jag att jag vinner på i det långa loppet.