Det har gått en tid sedan jag sist skrev här vilket jag tycker är ett relativt positivt tecken. Det betyder att cancer inte längre präglar mitt liv 24/7. 

Med det sagt (vill vara väldigt tydlig) så är psyket och kroppen långt ifrån färdigläkt. Men med små, små steg tågar jag framåt mot bättre tider. Att dessutom solen och våren tittar fram i takt med mitt tillfrisknande är ett stort plus. Solens strålar sänder mig positiva vibbar och motiverar mig på många plan.

 

Fem veckor har nu gått sedan sista dosen och känslan av att få behålla håret, kunna sminka sig och orka med långpromenader är för ljuvligt. Men dygnen kan fortfarande vända till det värre och det är inte helt ovanligt att jag gråter en skvätt mellan varven. Kvällarna och nätterna är tuffa, jag vaknar vanligtvis flera gånger och undrar om den senaste tiden bara var en mardröm. 

Intensiva stunder med mycket människor kan helt suga musten ur mig och orken är långt ifrån vad den en gång var. Hjärtat kan börja rusa i större folkmassor och därför försöker jag hålla mig till skogen och landet där jag får själaro. 

 

Jag har också fått tid för reflektion och nästan blivit manisk när det kommer till att "leta" knölar. Vid ett tillfälle hade jag fått en ganska stor knöl i ljumsken, den skräcken som infann sin var obeskrivlig. Min sambo fick lämna jobbet och min mamma plugget för att åka hem och trösta en otrösligt dotter och flickvän. Självklart var detta "bara" en innåtväxande finne. Det är svårt att förklara den här typen av rädsla som man känner. Det är en tortyr i sig att behöva kollapsa för minsta lilla avvikande grej som dyker upp på kroppen. 

 

Ibland får man helt enkelt luta sig tillbaka och acceptera att det jag gått igenom har satt sina spår. Det jag har fått gå igenom ska ingen människa ska behöva utsättas för. Men jag försöker att inte vara bitter och se bakåt. Dock är det svårt att radera sorgen och oron som förföljer mig. 

 

Den 20 april ska jag få åka på rehabiliteringsläger med Ung Cancer (världens bästa organisation). Det blir en långhelg ute på Brännö i Göteborgs skärgård, en otroligt efterlängtad rehabiliteringshelg som jag hoppas ska ge mig massa positivitet men framförallt nya redskap och verktyg för att hantera den mentala stressen.

 

Jag har stora förhoppningar på att snart kunna gå och införskaffa mig ett gymkort. Har säkert gått upp minst 10 kilo under den här tuffa tiden, men vad gör väll det? Nu vill jag hålla mig i form så jag förhoppningsvis också kan hålla cancern lite längre bort. Men jag stressar inte med något, kroppen får ta sin tid. Det kommer.